Fredag

- You must be superwoman!, sade min chef. Jo, till mig.
Jag bara stirrade tomt på henne. Eftersom min talförmåga vid det laget dessutom inte hade någon som helst kontakt med min hjärna, jag inte hade ätit sedan frukost, och eftersom jag knappt kom ihåg vad hon hette. Därutöver hade jag kommit på mig själv med att prata franska med mina oförstående kollegor som betraktade mig oroligt, och kinesiska med förbluffade studenter. Kortslutning, liksom.

Så jag sade ingenting. Jag stämplade ut och gick hem.