Min favoritplats. Mellan Carnon och La grande Motte.
Jag har alltid tänkt att en dag hittar jag nog hem. Till en plats som är min.
Jag är inte en människa som berömmer sig av att vara utrustad med ett barndomshem. För mig är det ett stort, magiskt, mytiskt koncept, med all säkerhet därför att jag inte har något. C däremot har ett barndomshem. Han bodde närmare trettio år i samma stad, och gatorna kring hans barndomshem i Montpellier är fyllda av hans minnen. Jag vet var han gick i skolan, var han konfirmerades, har sett butiken dit han gick för att handla serietidningar, videobutiken utanför vilken han hängde med sina polare... Jag har gått under samma körsbärsträd som snöade körsbärsblad över honom när han som liten cyklade runt kvarteret på vårkvällarna. Jag vet till och med vem läkaren som födde fram honom är (hans mamma brukar säga att det är mannen hon fått tre barn med). Jag vet var han pallade mandlar och spelade fotboll. Jag vet var han hade sin hemska olycka bara året innan vi träffades; hans fel, han var på väg hem från en strandfest med för mycket alkohol i blodet. Bilen var som ett dragspel, och det gör mig arg att tänka på att en sådan sak hade kunnat göra att vi aldrig träffats. Det känns som om jag på det här sättet delar hans minnen. Genom att befinna mig på samma platser är jag också där, med honom. Vad gäller mig så har jag inga som helst minnen av platsen där jag föddes. Och när vi händelsevis åkt förbi något av husen där jag bott brukar jag vifta lite vagt i den riktningen. Nu bor jag på Taiwan, men utan att kalla det mitt (vilket i ordningen? Sjuttonde?) hem. Och efter att ha flyttat så många gånger som jag har gjort så är det svårt att slå sig till ro. Jag är redan på väg någon annanstans. Men jag väntar på den dagen då jag ska kliva av på en perrong, eller komma ut ur ankomsthallen på en flygplats, kliva in genom en dörr och ställa ner min resväska och tänka att, här är det. Nu är jag hemma. Och att det ska kännas lika självklart som första gången jag träffade C och bara visste att, just det, där är han.
Min svärmor heter Jacqueline. Bara en sådan sak. Dessutom skickar hon paket till Taiwan med Paris Match med allt väsentligt om det mondäna livet i Paris (Sarkozy tros ha siktats iklädd ljusa, strukna Levis 501:or, fashionistorna skriker efter omval), franska valnötter, tonfisk på burk och Veet vaxremsor till sin exilerade svärdotter. Möjligtvis är det bara franska svärmödrar som gör sådant? Okej, tonfisk och valnötter kan vi köpa här också. Men hur kan ett land där man kan köpa allt från fransk sparris till filippinska telefonkort, och där klimatet är ytterst kjolbenäget inte ha vaxremsor?
Argh, jag gjorde det igen. Beställde in fel mat. Eller rätt mat, men i fel kvantitet. Servitrisen undrade om jag var säker när jag beställde, och det borde jag ha tolkat som ett varningens tecken. Men klart jag var säker. Tills jag såg att jag beställt in inte en portion papayakyckling med ris, men en familjeranson av kyckling utan ris. Vid bordet bredvid delade fyra personer på samma rätt. -Härligt, sa jag och log. Vad gott det ska bli! För att inte avslöja mig och tvingas erkänna mitt misstag åt jag givetvis upp varenda smula, under serveringspersonalens förbluffade blickar.
Typiskt västerländskt, tänkte de förmodligen. Att äta fyra, fem portioner kyckling, inte ett riskorn och inte en grönsak.
När vi är ute på kvällspromenad längs floden där vattnet nu är riktigt lågt, och fiskarna ser ut att göra sig beredda på att skaka av sig fenorna och evolutionera sig till landlevande varelser i brist på vatten, är det inte ovanligt att se människor följa samma rutt som vi. Fast baklänges. Jepp. De går baklänges och liksom backar sig runt sin kvällsrunda, utan att fusktitta över axeln. Ibland (rätt ofta) dunsar de in i varandra, ber om ursäkt, och går vidare.
Jag har nu förklaringen till detta mysterium. Österländsk träningslära: Att gå baklänges tränar helt nya muskler och ger ett nytt perspektiv.
Det är det här med nytt perspektiv som är så underbart. Och så sagolikt enkelt.
- Pretty hot today, isn't it? - Yeah, springtime is nice. The summer is too hot.
The. Summer. Is. Too. Hot. Idag har vi haft 34°. Jag går runt i C:s linneskjortor och fläktar mig med lämpligt fläktmaterial.
Ska det aldrig regna? (Jag vet, jag blir aldrig nöjd.)
Min favvofruktförsäljerska sade att hon tyckte att jag var så vacker idag. Sedan fick jag rabatt på ananasen, även om hon förmodligen kunnat ta det dubbla efter den komplimangen. Try that, Hemköp!
Bananerna på bananträdet utanför än nästan mogna. Lovely.
Vår hyresvärd envisas med att skriva alla lappar till oss på förenklad kinesiska istället för traditionell kinesiska, vilket förvirrar mig och försvårar vår gemensamma förståelsegrund. Jag lär mig traditionell kinesiska och ägnar timmar åt att omsorgsfullt kopiera tecken, mest för att bevisa att Teddy har fel när han säger att utlänningar kanske kan lära sig prata kinesiska, men aldrig att skriva. Och det är svårt. Men jag behöver skriften, och tecknen för att lära mig. Jag har alltid varit en skriftmänniska mer än att jag kunnat lära mig ett språk enbart genom att lyssna. Därför upplever min hjärna en nästan panikartad förvirring när den inte logiskt kan koppla ihop ett ord med bilden den hör ihop med. Och när den inte kan uppfatta en stor del av en text bara genom att slänga ett öga på den. Men hursomhelst, på fastlandet, ett stenkast över det Taiwanesiska sundet, har man sedan femtio- och sextiotalet använt sig av simplified chinese i ett försök att sprida läskunnigheten och göra upp med språkelitismen (lägg fram det förslaget till Horace. Eller till l'academie française). Men Taiwan har, liksom, tror jag, Hong Kong och Macau, fortsatt med den traditionella kinesiskan trots att den förenklade kinesiskan har färre streck, och förmodligen går snabbare att skriva. Men ett litet aber har dykt upp i Kina. Allt färre människor är kapabla att läsa gamla skrifter som upptäcks och dammas av. Och vad gör man när ingen längre kan tolka gamla kulturskatter? Ringer Taiwan? "Vi är några här på fastlandet som undrar... Ni skulle inte kunna hjälpa oss med en grej?" Taiwaneserna skrattar så det hörs ända till Peking. "Jo visst. Klart vi hjälper er. När ni låter oss gå med i WHO, ger oss tillbaka vår plats i FN:s säkerhetsråd och god damn it, tar bort de där 900 missilerna som siktar mot oss! "
Vattenmelonjuice och isté. Tjugo dumplings och en mugg sojamjölk. Taipei Times rapporterar att nästa vecka blir det regn och åska igen. Som de lovade även den här veckan då temperaturen nått nya, oanade höjder dagligen. 37°. Fyratusen procents luftfuktighet. Inget regn. Min mobiltelefon har på eget bevåg slagit på tangentlåset. Instruktionsbok på kinesiska. Det har ringt hela dagen. Kan inte svara. Désolée.
Något att dricka till maten? Ja, kanske en skål varmt vatten med alger och lite tofu? Det är standardmåltidsdryck för många taiwaneser, och om ni inte är övertygade om att det är en bra idé att släppa det väl kylda vita till fredagsfisken till förmån för lite sjögrässoppa, så kanske dessa argument kan ändra på detta:
Polonium menar att alger gör underverk för hans hy. Elaine svär att det gör hennes hår blankare. Dessutom sägs det att alger innehåller fjorton gånger mer kalcium och fyra triljoner fler näringsämnen än mjölk. Alger kan ätas till allt; till sushin, strösslat över en stek, som små algknyten till riset, torkade salta alger som snacks... men undvik dem med fruktsmak. Man kan även slänga detta multifunktionella käk i badet, som en kvick skönhetskur för lenare hy. När jag tänker efter så kan man förmodligen slänga ner dem i vinglaset också, eller hänga dem på kanten av glaset som drinktilltugg. De kan även användas som serpentiner. Och jag hörde om en kvinna som flätade alger som hon sedan använde som slitstarka workout-rep, men vi ska inte överdriva algernas hälsosamma effekter. Så tofun. Allt på tallriken som man inte riktigt kan identifiera är förmodligen en av de fyratusen olika sorters tofu som taiwaneser äter från morgon till kväll. - Tofu är väldigt nyttigt för oss kvinnor, sade Jodie förtroligt till mig när vi satt påOne Sugar och jag lite skeptiskt sonderade de färglösa kuberna som simmade i min soppa. Denna mirakelmat förebygger även håravfall hos män. Så, lite algsallad ikväll, kanske? Toppad med friterad tofu?
Jag älskar att äta sallad. I synnerhet den italienska sallad som man kan äta på Café Riche, på Place de la Comédie i Montpellier. Med rejäla skivor marmorerad parmaskinka som smälter i munnen, solmogna tomater och tjocka mozzarellaklossar som gnistrar av jungfruolivolja och balsamvinäger. Det behövs egentligen inte mer än så för att göra en människa lycklig. Ett par svarta oliver kanske? Olivoljan/vinägern bär lämpligen sugas upp med hjälp av en skiva färsk lantbaguette och sköljas ner med en klunk rödvin. Hursomhelst, sedan vi kom till Taiwan har jag inte ätit en enda sallad. Tills igår. Och en taiwanesisk sallad har ingenting att avundas en, säg, en tonfisksallad med gurkskiva, majskorn och ananasring direkt ur konservburken på vilket café i vilken svensk småstad som helst (Ni vet, 59 spänn inkl. kaffe som stått på kokplatta sedan i morse. Har man tur finns småkakor.) Så exotiskt var det. Torra salladsblad, torr tonfisk, en gurkskiva och Rhode Island i en skål bredvid. Jag hatar Rhode Islanddressing. I synnerhet i en skål bredvid. Men det faktum att jag åt en sallad (jag har tjatat om sallad i flera veckor och till slut tog dem med mig till stadens enda salladsbar) upplevdes tydligen som mycket roande:
C: De driver med dig på jobbet. Jag: Oh? Så elakt! Vad säger dem? C: Jag vet inte riktigt, men de drar ordvitsar med ditt namn och sallad.
Jag drabbades av en misstanke. Mitt kinesiska namn Sha-La låter misstänkt likt ordet för sallad: Shala. Jag kollar upp tecknen. Samma. De har döpt mig till Sallad. När det finns kinesiska namn som Vacker Blomma eller Vit Svan, så vad får jag för namn? Sallad. Dessutom heter jag något som låter somThai i efternamn, så här har jag gått runt i tre månader och presenterat mig som Thai Sallad (efternamnet kommer alltid först). My name is Salad. Thai Salad.
Jag kom på en sak. F, när du inte längre kan ha dina svarta lackpumps eftersom dina fötter kommer att svullna upp? Kan inte du skicka dem till Taiwan då? Till 59, Xing Chong Street? Muchas gracias. Och din mockajacka som du köpte i Barcelona kommer du förmodligen aldrig att kunna ha igen, eller hur? Den kan ju bli kräkt på? Fast när jag tänker efter kommer jag nog inte att ha någon användning för den här. Så ironiskt livet kan vara ibland.
Det här känns lite egendomligt. F, min tvillingsyster som jag delar utseende, röst, gener och humor med, och R ska ha en bebis till hösten. Jag och C är givetvis redo för att ta vårt fulla ansvar som gudföräldrar, inklusive att bestämma namn på bebisen (Fabiola är gulligt! Ni kommer att vänja er!). Jag och F har hela livet valt så olika vägar, valt att gå åt motsatta håll, och tilllbringat många år långt ifrån varandra. Fast först nu känns det som om jag kommer att missa en viktig händelse i hennes liv. Jag är inte där för att se hur tjock hon har blivit, eller för att driva med henne när hennes fötter svullnar upp så att hon inte längre kan ha sina lackpumps, eller för att stuva spenat åt henne. Och, syrran, jag minns att jag uttryckligen sa innan jag åkte att "inga bebisar när jag är borta". Jag tror att det egendomliga i det här, som ger mig en klump i halsen, det är att jag väntar otåligt på att bli moster, jag kommer att älska ihjäl Fabiola, men att jag samtidigt är rädd för att det här kommer att ändra någonting mellan mig och F, och skapa ett avstånd? Jag vill inte se henne bli en av de där hazelnut-lattesörplande, bajspratande mammorna som kunnigt slänger upp sin bebis på sin hängselbyxklädda axel för att den ska kunna rapa i örat på övriga gäster på caféet. Ni har också sett dem, eller hur? Ni vet vad jag pratar om. F sade att hon vill att jag är med på förlossningen, då skulle jag kunna dra vitsar och imitera barnmorskan, men jag vet inte? Barnmorskor är ju inte kända för sin humor och självdistans? Dessutom är det långt till dig nu. Men efteråt kommer jag att lära den allt jag kan: Namn på blommor och träd... eh, förresten, jag kan inte så många. Yogapositioner? Franska subjonctif? Kinesiska tecken? Att aldrig oroa sig för sin underbutt eftersom alla kommer att älska hennes rumpa? C menar att klimatet i Umeå, i synnerhet i november, definitivt inte kan vara gynnsamt för en växande varelse så ni kan välja att skicka den på heltid till Taiwan. We'll be waiting for it. Med papayamilkshake och solhatt.
Angående föregående inlägg... Ingen glossy français skulle heller få för sig att föreslå sina läsare att försaka sin morgoncroissant. Eller att - mon dieu, quelle drôle d'idée- springa uphill en timme på ett löpband. "Burns calories like crazy and works your glutes big time", säger Marie Claire. under rubriken Nix Your Underbutt. My what? Okej, hade man inga komplex innan, så kan man nu börja oroa sig för sin underbutt. MC föreslår också att man utövar kiteboarding eller master mountainbiking under sin semester (vacations that won't leave you grumpy and fat). Nej, jag skojar inte. Det stod så. Franska veckotidningars skribenter låter aldrig som flåshurtiga aerobicsinstruktörer. Vetenskapen har aldrig riktigt kunnat förklara den franska paradoxen; hur detta folk som älskar pain au chocolats och foie gras, och som alltid dricker vin till maten (och aperitif, och digestif) som består av tre rätter plus ost, kan vara västvärldens smalaste. Men de croissantätande fransyskorna skrattar högre än sina threadmillspringande, lightätande, buttactivating, amerikanska medsystrar. Mycket högre.
Väderleksrapporterna hade annonserat regn och åska hela veckan, och alla hade med olycksbådande röster förklarat att nu inleds regnsäsongen. Men idag skiner solen lika vackert som igår. I går eftermiddag lämnade C forskningen åt andra, med motivet vård av ledsen fru (han har jobbat tiotimmarsdagar i veckor, och komp är väl något universellt? Eller?). Vi tog en långpromenad downtown där vi drack grapefruktté, skrattade åt ungdomar i skoluniformer (poor kids, finns det bara en storlek? One size fits nobody? Och tartanrutigt ylle? Lol.), buddistmunkarnas bomullsstrumpbyxor med fot och taiwanesernas försök att fickparkera - vi var millimeter från att få vårt bord omkullbackat av en självsäker ung man i BMW. Men det höjer vi inte längre på ögonbrynen över. Sedan köpte jag amerikanska Marie Claire som inte har något gemensamt med sin franska systerutgåva. "The only glossy with brains". The brains, får man förmoda, hittas under rubrikerna The soccer mom who was a terrorist och I love my big schnoz. Trista reportage inklämda mellan fit for the beach, get-a-better-body-fast (come on, går folk fortfarande på det där?), sextips (the new trend. That everyone's trying. Eh...?) och Celeb Rehab hot spots. Gäsp. Det som slog mig när jag bläddrade igenom tidningen var att alla modeller var så solbrända. Det är de inte här.
I går var vi på regnig utflykt till Yong-an för att se havet. Norra Taiwan är mer Bretagne än Bora-Bora, med duggregn, och en färgskala i grått... Men vackert som en Turnertavla, på ett naket, avskalat vis. Mitt paraply höll stånd mot kastvindarna i hela fem minuter, och mitt nyfönade hår inte alls. Efter ett besök på fiskmarknaden hyrde vi vad Polonium kallade för cooperation bike, en tandemcykel för fyra. The cooperation gick ut på att C och P intog framsätena (där man måste trampa mest) och jag och Cherry lutade oss tillbaka bakom dem. I synnerhet Cherry kom med uppmuntrande tillrop eftersom hon ansåg att det var ett ypperligt tillfälle för P att få lite motion. Yoyo underhöll oss med att sjunga Old Mac Donald had a farm, men han kunde bara eee-ai-eee-ai-oubiten så det var gulligt i kanske en och en halv minut. När han sedan vägrade att kliva av cykeln föreslog jag att vi kunde ge bort honom till cykeluthyraren. Poloniums trick var istället att lova honom att få spela gitarr i bilen på väg hem. Har ni någonsin hört en tvååring spela gitarr? Sweet jesus.
Himlen blev helt plötsligt alldeles svart, och två sekunder senare vräker regnet ner... Fast det är fortfarande lika varmt, kring trettio har vi haft i ett par veckor nu. Det är skönt, tycker jag som hatar att frysa. Förutom att det gör att jag får svårt att sova. Ligger vaken länge och lyssnar på grodorna och insekterna och alla ljud som jag fortfarande inte riktigt vant mig vid. Ikväll hade vi hade planerat restaurang och bio, så det känns ganska mysigt med regn. Ska träffa Elaine först, tänkte be henne att hon ger mig en snabbkurs i biobiljettsköp på kinesiska.
Vi blev återigen intervjuade av unga studentskor som hade i uppdrag att intervjua utlänningar. De var lite andfådda, de hade tydligen sett oss på långt hall och sprungit för att hinna ikapp oss, som medgörligt ställde upp på intervju. De ställde de vanliga frågorna, och vi börjar bli ganska rutinerade, och svarar kort och koncist: Gillar ni den Taiwanesiska maten? Ja. Och nej. Kycklingfötter och stinky tofu gör mig grön i ansiktet. Har ni besökt några monument? Ja. Första veckan besökte vi trehundratolv tempel och memorials. Vad gillar ni inte? Avgaserna, soporna på trottoarerna, människor utan avståndsbedömning i stadsjeepar (jag har aldrig förstått vitsen med terrängfordon i snårig stadstrafik? Växthuseffekten, någon som har hört talas om den?). Sedan kom frågan som gjorde oss svarslösa: Vad har ni för hobbies? Jag och C stirrade på varandra. Hobb... Hobby? Har folk verkligen hobbies? Jag tror inte att jag har haft en hobby sedan jag var tolv och dansade balett. Och gick på keramikkurs (var tog alla mina alster vägen förresten? Jag tror att de tappades bort i mamma och pappas skilsmässa: "Om jag tar soffan, så kan du få den här lådan med oidentifierbara djur i grålera. Inklusive det jättestora buffelhuvudet som väger tolv kilo. "Nej, ta den du." "Nej du!" "Nej du!"). Att vi släpar oss till gymet ett par gånger i veckan kan väl knappast kallas en hobby? Eller att sitta på caféer och betrakta folk? En hobby kräver liksom mer än så.
Sedan undrar jag också vad de här studentskorna ska göra med materialet de samlar in? Skriva uppsats? Presentera resultaten på något seminarium på universitetet? Enligt vår fallstudie av utlänningar (obundet, slumpmässigt urval) i Taiwan har vi kunnat se att de är mycket avogt inställda till friterade kycklingfötter. Vidare finns en aversion mot att känna sig som levande måltavlor för stadsjeepar. Dessutom besöker de många monument. De har svårt att uttala sig om hobbies.Några frågor på det?
- Vad har du för planer för i morgon, älskling? - Jag tänkte gå naken till jobbet, tömma Costellos minibar och förolämpa samtliga närvarande. Sedan tänkte jag att vi kan äta buffé till lunch? - Öh? - Om du inte vill äta något annat?
C har varit lite frustrerad på sistone. När han kom till jobbet i måndags hade någon använt hans laptop - med forskningsresultat- till att kolla på filmen 300.
Frankrikes numera första dam, Cecilia Sarkozy, ryktas det, röstade inte i andra omgången i presidentvalet. Scoop, hojtade journalisterna påLe Journal du Dimanche (JDD). Stoppa pressarna! (Det hade naturligtvis varit ett större scoop om det visat sig att hon röstat Royal, men okej, ganska scoopigt.) Monsieur le president själv gillade inte tanken på att se den färdiga artikeln i tryck, men så himla praktiskt att hans bästa polare sitter på höga poster i Frankrikes medier! Ett litet samtal till chefredaktören, och artikeln avlägsnas. Puh. Ingen skada skedd. Inte som förra gången, i juni, då han var tvungen att sparka en av redaktörerna på legendariskaParis Match som obetänksamt publicerat foton på Mme Sarkozy hand i hand med sin dåvarande amant... Inte bra för imagen, om en blivande presidents fru vänsterprasslar offentligt. Eller låter bli att rösta. Frankrikes icke-korrumperade journalister indigneras givetvis och ropar "oacceptabel censur". Frågan är om det hjälper?
Idag blev jag visslad på av byggjobbare, något som byggjobbare över hela världen verkar sysselsätta sig med. Vad handlar det om egentligen? Det har liksom aldrig hänt att snabbköpskassörer on duty, eller servitörer eller tandläkare i tjänst, visslar så fort en brud råkar gå förbi? Är det någon byggjobbarkod? Thou shalt whistle at women? Mekanismen i visslandet kan användas som självförtroendestärkare. Om man känner sig lite risig så kan man bara gå fram och tillbaka nedanför en byggnadsställning ett par gånger. Thou shalt be whistled at. Suverän pick-me-up. I ordets alla bemärkelser.
Glöm allt jag sagt om att det inte går att äta italiensk italiensk mat i Taiwan. Det går utomordentligt. I går kväll dinerade vi med några vänner på den italienska konceptkrogen Spagetti; komplett med rutiga bordsdukar, pepparkvarnar och vitlöksbröd. Balsamvinägern i eiffeltornsformade flaskor och hötorgstrycken av Colosseum och Pantheon skulle jag avlägsnat omedelbart om jag vore ställets inredare, men det var jag ju inte, så jag kunde helhjärtat ägna mig åt min pasta med lax och färsk sparris. Till förrätt åt vi krämig soppa med bacon och majs; majssoppa är jag inte säker på att Giovanni i Bologna skulle erkänna som italiensk, dessutom har jag ätit det på ganska många taiwanesiska restauranger, men det gör inget, det slår vilken minestrone som helst. Det lite oförutsägbara med att äta i Taiwan är att man inte kan räkna med att få maten samtidigt som sitt sällskap; igår fick C sin musselpasta samtidigt som förrättssoppan, och Polonium fick sin samtidigt som jag fick mitt kaffe. Det charmiga är att det är ingen som får några utbrott eller sitter med armarna i kors och mumlar om att maten blir kall. Det enda som saknades var ett glas vin. Jag har inte druckit ett enda glas vin sedan flygplansvinet vi drack mellan London och Hong Kong. Måste gå och botanisera i vinhyllorna på Carrefour, tror jag. Spagetti är alltid full med folk, och till och med en måndagskväll fick vi vänta fjorton minuter på ett bord (i Taiwan sitter man inte fyra timmar och petar i sig sin crème Brulée, det är ganska snabba ryck). Polonium berättade att när de bodde i USA så saknade de den taiwanesiska maten oerhört, och frågade om vi saknade den franska eller svenska maten. Inte särskilt, måste jag säga. Det enda jag saknar är smaksatt mineralvatten. Och stuvad spenat.
På Taiwan ser man sovande människor överallt, och jag är imponerad över deras förmåga att powernappa närhelst de känner för det. Var som helst dessutom; på restauranger, parkbänkar eller på tunnelbanan. På C:s labb så siestar man någonstans mellan lunchnudlarna och eftermiddagsfikat. Jag kom dit efter lunch en dag och trodde först att labbet utsatts för en gasattack. Det var tyst och stilla, och C:s kollegor sov med kinderna mot skrivborden (det här förklarar de besynnerliga gem- och tangentbordsmärkena jag tidigare noterat i folks ansikten). C satt och knappade väldigt försiktigt på sin dator, för att inte väcka dem. - De sover alltid en stund klockan två, viskade han. Men dygnsrytmen här är en lite annan än vad vi är vana vid; och när vi anammar den så kommer vi förmodligen att behöva sova lite på dagarna vi också. Butiker och gallerior öppnar elva på förmiddagarna, och stänger tolv timmar senare. Men om man drabbas av shoppingfeber efter elva, så kan man gå till viken nattmarknad som helst och köpa fantastiskt fina kläder (made in Taiwan när det är som bäst) och njuta av taiwanesiska specialiteter. Bio klockan tre på natten? Inga problem det heller.
Jag var övertygad om att dagens märkligaste husdjur var den pastellfärgade knähund med skor på alla fyra tassar jag spanade in i morse. Men det var innan jag såg mannen som försökte lära sitt mycket motsträviga murmeldjur att gå fot på gatan utanför italienkrogen Amici. Var får man tag på ett murmeldjur? Och varför vill man ha ett? Och har Taiwan rätt klimat för ett murmeldjur? I och för sig så säljer de igelkottar på djuraffären härintill (kan man ha koppel på en varelse som inte har någon hals?) där jag brukar förfasa mig över de stylade raskatterna. Varför rakar man en katt? Eller färgar pälsen rosa?
Jag börjar mer och mer förstå att en vespa inte bara är ett transportmedel på Taiwan. Det är en accessoir och ett fashionstatement. Mitt hatiska förhållande till dessa mördarmaskiner (helt okej så länge det inte sitter minst en bubbletea-sörplande kamikaze- taiwanes med cigg, paraply, och pudel vid styret, vilket ofta är fallet) har komplicerats en del eftersom jag, ehum, börjar tycka att vespor är rätt söta. Och om jag, vilket ju definitivt aldrig blir aktuellt eftersom jag inte gillar vespor, men om jag skulle ha en vespa så skulle jag vilja ha en oldfashionstyle, original-vespa-look-a-like Vino med beige lädersadel och blänkande backspeglar. Gul. Eller rosa. Med matchande hjälm. Och andningskydd i koimitation. Dessa Piaggiokopior får mig att tänka på filmer med Belmondo och Ekberg, och drömma om franska rivieran anno -59. Som jag, nota bene, aldrig har upplevt.
När vi precis kommit till Taiwan förfärades jag en del över att alla butiker hade varor med kraftigt överträdda bäst-före-datum. Mjölk som bör drickas före maj -96 och så. Okej, jag är inte jättepetig med sådant i vanliga fall, och en av Taiwans specialiteter kallas för stinky tofu, så vad vet jag? Folk kanske gillar sånt? Men elva år? Mmm. Men lokal tid på Taiwan är år -96. Bakgrunden är att år 1912, när Sun Yat-Sen efter Qingdynastins fall utropade republiken Kina, ändrades till år 0 i den taiwanesiska kalendern. Det visste ni redan? Okej. Inte jag.
Jag och C på kvällspromenad passerar en kille som armbågar sitt sällskap i sidan och säger "Kan, wai guo ren". Jag vänder mig om och tittar förvånat på dem. Inte över det ohyfsade i att högt säga "Kolla, utlänningar", när dylika går förbi (diskretion är inget honnörsord här), utan över att orden direkt hade betydelse, utan att jag behövde fundera, eller översätta för mig själv. Det är första gången.
Vi har trettio grader varmt, och efter en vansinnigt god taiwanesisk lunchbuffé (taiwanesisk aubergine i sesamolja, bambuskott, stekta nudlar, friterad tofu och tomatomelett) har jag sörplat iskallt oolongté (efter att ha druckit taiwanesiskt té kommer jag aldrig mer vilja dricka english breakfast på påse. Som att byta ut Bollinger mot pommac) och ätit färsk papaya i solen. Det växer papaya utanför min dörr (nu var det i och för sig inte den jag åt, men jag har aldrig bott någonstans där det växer papaya). En ny drinkfavorit är pulpy mango - krossad mango med is. Så kall att det värker i pannloben, men sagolikt god.
Sarko vann den här matchen också; och jag antar att det var välförtjänt. Royal har, förutom att hon motarbetats av sitt eget parti, gjort en del praktmissar under valkampanjen (däribland hyllat Kina för dess välfungerande rättssystem). Så det var egentligen ingen överraskning. Vad som indignerar mig idag är att Staffan Heimersson i AB kallar Sarkozy "invandrargrabb", utan att gå in närmare på den franska republikens nyvalde presidents bakgrund. Heimersson har till synes vidgat begreppet rejält; Sarko är nämligen född i 17e arrondissementet i Paris (jodå, très chic, inte ens förort), hans föräldrar kom från Ungern till Frankrike på 40-talet, men för er för vilka ordet invandrargrabb ger rännstensunge-associationer, kan jag tala om att familjen Sarkozy tillhör Ungerns nobless, de är adlade och frotterade sig med kungligheter. Så... invandrargrabb? Oh, Sarkos favoritexempel på en invandrargrabb som lyckats integrera sig är... Arnold "the gouvernator" Schwarzenegger. CNN intervjuade en välfönad Bernard Henri-Levy (är det bara La France som fortfarande har tvättäkta filosofer?) iklädd skjorta med maokrage (ett stort steg för en man som ofta är barbröstad under sin designerblazer) om nye presidenten. BHL menar att Sarko "eez not ze devil, mais...". Men vad hade varit alternativet? Den franska gåslevervänstern, (la gauche caviar) vars medlemmar fransmännen tröttnat på redan under Mitterrand, hade inte gjort någon glad i regeringsställning. Det trista är att Royal knappast får en andra chans, förmodligen kan hon packa sin väska redan idag. Vad som oroar mig därutöver är att Frankrike valt en president som a) hävdar att man kan se om någon är kriminell redan vid tre års ålder b) som kallats en "amerikansk neokonservatist med franskt pass".
Ätit koreansk mat. Och det hade varit synd att missa. Sett chihuahuor utklädda till superman, eller klädda i getingkostym med antenner och vingar (please, people, give these dogs a break, will you?). Burit med mig en tom salladskartong gata upp och gata ner i jakt på en papperskorg. I desperation ber jag snällt om att få slänga den i ett snabbmatsställes sopsäck. Och fått nej. (Okej, då ställer jag mitt skräp på gatan utanför. Taiwan-style. För det är ju så mycket trevligare än att min lilla kartong skulle trängas med ditt skräp. Fint, vi ställer skräpet i gathörnet mittemot. Bitch. ) Lungröntgats för att få skriva in mig på universitetet. Tillfrågats om jag vill sjunga solo inför ett hundratal värnpliktiga; utan att någon ens hört mig sjunga, något som förmodligen skulle få vederbörande att snabbt dra tillbaka sin förfrågan. Tillfrågats om jag vill tillbringa en fredagkväll med att fånga små pastellfärgade mjukdjur med en metallklämma i ett av de center som specialiserar sig på denna debiliserande aktivitet (hellre begår jag harakiri med en ätpinne, tackar som frågar).
En helt vanlig dag i Taiwan, mina vänner. Oh, trodde förresten att jag beställde räkor till lunch; men det var inga räkor. Det var otäcka vita klumpar som C gissade var sniglar, brutalt slitna ur sina skal, och kokade i buljong med chili och alger. Måste ha missat något tecken. Till middag fick jag in en tallrik broccoli. Knepigt språk det här, kinesiska.
En miljon fransmän, utomlands, och i franska territorier utanför de franska gränserna har redan röstat i andra valomgången, skriver Le Figaro. Inte från Taiwan, dock, som på grund av sin speciella diplomatiska status inte har några ambassader. L'express har roat sig med att gå till botten med alla rykten och spekulationer som florerat om de bägge kandidaterna. I slutet på åttiotalet gick det envisa rykten om att Royal skulle vara Mitterands gömda dotter - falskt (även om Mitterand hade -minst en - gömd dotter, men det är inte Royal) - och att Sarkozy har många goda vänner i den franska medievärlden - sant. Ryktena om Sarkos längd (ett enormt komplex) har dock inte L'express kunnat vare sig förneka eller bekräfta, eftersom summan av hans centilong är en väl bevarad statshemlighet, och hans närmaste stab har i uppdrag att ge mycket svävande, diplomatiska svar på frågor kring detta. Polonium frågade mig vem jag "höll på" i valet: - The boy-candidate or the girl-candidate? Utan att anse mig vara varken Royalist eller Sarkozyst, så tror jag att la cinquième republique vaknar upp till ett lugnare Frankrike på måndag morgon om Ségo vinner. Om Sarko tar hem spelet exploderar det nog i många förorter och miljonprojektsområden. Så jag nynnar på den här i väntan på avgörandet:
Varför regnar det alltid på helgerna? Vi hade planerat utflykt till hamnstaden Keelung, och utrustade med solglasögon och guidebok gick vi hemifrån tidigt i morse. Utan paraplyer. Paraplyer är för skeptiker och olycksprofeter. Samma minut som vi lämnade vi byggnaden öppnade sig himlen och regnet vräkte ned. Nio timmar senare har skyfallet ännu inte upphört; ibland minskar regnet i styrka, som om det skulle avta, men det är bara en andhämtningspaus. Så... inget Keelung (och bortkastad solkräm och sovmorgon). Men grönt té, Taipei Times, och glossiga magazines på café.
Ni vet hur man hela tiden lär sig nya saker om människor? Under snart fem år tillsammans med C har jag varit lyckligt ovetande om att han aldrig någonsin hört talas om Birkenstock (as french as they come, he is). - Birkenstock? Vad är Birkenstock? - Jo, såna tyska tofflor, du vet? - Tyska tofflor? Kommer de komplett med vita tubsockar till då heller?
C kom hem med en kartong full med madeleines... som inte var riktiga madeleines, utan mer muffins med (oh nej, borde förbjudas) romindränkta russin. Men det är något med sådana där lyxiga guldbottnade kartonger med sidenband runt om som gör att man inte bryr sig ett smack om vad som finns på insidan. Efter att ha spanat in den här bilden drömmer jag om att åka till Kenting. Det är södra Taiwan och ljusår från mina kvarters hektiska asfaltsdjungel. Wow. Går det tåg, tro?
Den här veckans irritationsmoment har varit nervknippet Sarkozy. Jag gillar ingenting han gör, ingenting han säger... Enerveras av hans blotta uppsyn. Han ger intrycket av att vara balanserad och kallsinnig, men samtidigt går han för mycket på feeling och impulser. Dessutom är jag uppretad på medier som menar att det är ett framsteg att Le Pen gick backade i valet. Det är inget framsteg. Det innebär bara att Le Pen inte behövs längre, när Sarko ger uttryck för samma åsikter. Under debatten häromdagen sade han dessutom att Sverige är ett mycket starkt land utan arbetslöshet. Wow. Visste ni det?
Fick precis veta att Bon-Bon och Hai- Chao har fått stipendier bägge två för att doktorera i Frankrike. Och vem skrev deras ansökningar? Vem förberedde dem inför intervjuerna? Undertecknad. Kanske skulle starta konsultfirma? Hai-Chao frågade mig om han behövde oroa sig för sin engelska i Frankrike. - Nä, sade jag. You won't need any english. They'll hate you if you try to speak english. Han kan ett ord på franska; Hell and Wee. Vilket vi efter att han dragit fram sin plånbok med Hell and Wee-mönster översatt till Louis Vuitton. Vad är det med asiater och Louis Vuitton? I Paris ser man inte en turist från Tokyo eller Hongkong utan a) digitalkamera b) solskärm c) minst en oversized LV-påse. Här är det inte tal om att köpa små souvenireiffeltorn i plast av en försäljare nedanför Sacré Coeur inte... Mais non, Vuitton où rien.
Min favoritplats. Mellan Carnon och La grande Motte.
