För mycket av det goda.

Eh.
Har eventuellt överdoserat crêpes.
Crêpes till lunchefterrätt.
Så crêpes hos Audrey, till mellanmål. Med nutella och/eller kokos, en klassiker i franska pannkakssammanhang. 
Så crêpes till middag. Med socker och sylt. 
Jepp. Lite overload.

Sara doesn't live here anymore

Vi kan inte fortsätta så här längre.
Äventyret i Taiwan är över, och Taiwan mon amour har spelat ut sin roll. En bloggerska måste veta när det är dags att släppa taget och gå vidare.
Så nu får ni ändra länkar och listor, till http://frenchcreme.blogspot.com/

Eller bara klicka .

Men det är en blogg under konstruktion, mellan aperitifs och strandpromenader har jag inte hunnit göra någonting åt den. Hav tålamod.

Så... Exit Taiwan. Entré: La douce France!

Kinesiskt och rea

Vi drabbades av en sorts asienlängtan och slank in på Galleries Lafayette's kinarestaurang för att äta lunch. Där satt vi och frågade varandra "minns du?" och "kommer du ihåg?" och tittade överseende på övriga gäster som övergett ätpinnarna till förmån för kniv och gaffel.

Annars är det rea i Frankrike: En folkfest (som i vissa fall leder till handgemäng, panikattacker i provrum och total brist på solidaritet mot medshoppare) som enligt lag sker två gånger om året. (I Sverige är det ju alltid rea? Varje gång jag kommer till Sverige är det rea på hemtex och MQ. Jämt.)
Fransyskorna är stategiska reaexperter och låter sig inte luras av fusketiketter (det är inte ovanligt att butiker höjer utgångspriset dagen innan rean) och knycker förnärmat på nacken åt hängare med lagerrensningar och osålda plagg från 2002.

Jag har haft en tendens att helt tappa koncepterna vid åsynen av skyltar med 50 % så till den milda grad att jag har plagg i min garderob som jag aldrig har använt av den anledningen att de till exempel är ljusvioletta, eller i storlek 42. Eller 32. Och jag är ingen jojobantare av den kalibern. Jag har dessutom X antal skor i varierande storlek. Argument: Skor töjer sig. Och köper man i rätt storlek glappar dem efter ett år.
Eller: Jag kan ha sockar i dem!
Mitt sällskap: Sockar? I silversandaletter?
Jag: Jo! Det har jag sett Laetitia Casta ha i Elle!

Men nu är jag en sansad kvinna. Fast med en mycket nedbantad garderob, lådorna vi skickade från Taiwan i November är det nog snart dags att ge upp hoppet om.

Nu: Kaffe och Brioche.

Folies

Trots att jag befinner mig i ett sorts lyckorus över att vara tillbaka i mitt Frankrike så finns det detaljer som dämpar euforin:

Jag tror att jag precis förätit mig på färskt bröd och gåsleverpaté. Och fördruckit mig på Sauternes. Hick. Att gå upp fem kilo på en vecka ingick inte i min planering.

Sarkozy. Jag debatterar häftigt med min svärfar som anser att Sarko är en "homme valable". Jag anser att Sarko är fullkomligt bindgalen. Och storyn med Carla (toppmodel slash folksinger)... I mean please!

Men annars - eller kanske just därför - är La douce france sig likt.

Oh, detta är ju inget modeforum; och jag är inget (ingen?) fashion victim. Men så snart jag orkar ta tag i uppackningen så ska jag hoppa ur joggingbrallorna. Sedan.

Grau du Roi

Grau du Roi är som bäst under vintersäsong, sömnigt och stilla. Stängda butiker och igenbommade fönster. Men helgflanerare som stannar för att köpa en baguette innan bageriet lunchstänger, och som lapar sol på en av de uteserveringar som har öppet året runt. Me like.
Dessutom kan man titta på baby-hajar i Grau's stora akvarium. Gentils bébés, sägs det?

Smågrejer

Jag vaknar klockan 3.00 och är hur pigg och fräsch som helst. Sedan somnar jag i princip stående klockan 21.00. Tar kanske ett par dagar att vänja sig?

En av resväskorna är tillbaka. En? Vad tusan håller de på med?

Tredje grejen: Vi är hos mina svärföräldrar. Något som innebär fullständig service och helpension och som förvandlar min man till ett irritabelt nervknippe. Analysera det.

Märkligt

Det är alltid lite av en ego-chock att komma tillbaka efter att ha varit borta länge, och inse att livet har fortsatt precis som vanligt, trots att man inte varit där. Och det är märkligt hur snabbt allt känns som förr. Och hur avlägset Taiwan redan känns; det som tills alldeles nyss var verklighet och färgstark vardag känns som en parentes som inte har nagon större betydelse här.

Ingen tandborste

Efter en oändlig resa landade vi lyckligt i Paris. Men olyckligtvis inte vårt bagage som fortfarande är på okänd ort.
Jeannine och Claude bjöd oss på lunch på Sheraton - ah, ljuvligt: Ansjovis, kapris, parmesan och olivolja! - vilket hjälpte mot bagageblues och jetlag. Och det faktum att mina linser, trosor och tandborste förmodligen fortfarande befinner sig på Heathrow.

En annan plats på jorden

Nu reser jag till mina mandelträd och nästa gång vi ses är det nog här någonstans. Det är inte svårt att känna igen mig: Jag är den svårt jetlaggade - jag hanterar inte tidsomställningen särskilt bra- unga kvinnan med solbrillor, en dubbel cafe creme och en tidning som alibi när jag betraktar människorna som passerar.

Så - à très bientôt!

P.S Nu ska jag bara fundera ut bra argument att använda i den konversation som jag oundvikligen kommer att ha med British airways kompromisslosa personal om mitt bagage. Tjugo kilo är vad jag har med mig på en långweekend. Nu har jag varit borta ett år. Tjugo kilo är snudd på en forolämpning. ;) D.S

In transit

Att komma tillbaka till Taiwan från Tokyo var som att kliva in i ett växthus. Mer än 20 grader varmt och den där speciella fuktigheten som jag vant mig vid, men redan hunnit glömma. Den grå himlen som känns tung efter den krispiga atmosfären i Japan där luften är hög och klar.
Efter Japan ter sig Taiwan mer än någonsin som ett färgglatt, högljutt kaos och smogen som ligger över staden är plötsligt outhärdlig.

Taiwan förbereder sig för det kinesiska nyåret och överallt hänger papperslanternor och girlander i guld och rött. Och jag känner mig egendomligt avskärmad och fokuserar egentligen bara på avresan. Jag har aldrig gillat det här transitvakuumet. Att vänta på att ge sig av. Jag går runt i cirklar utan att kunna slappna av, är fylld av intryck från resan som jag inte har sorterat, eller ens absorberat, än.

Transit. På väg. Men inte än. Att redan vara på väg fast vara kvar. Att redan sakna en plats man ännu inte lämnat. Stiltje och vakuum. En väska som är ouppackad och samtidigt inte riktigt färdigpackad än. En märklig fas. Som jag aldrig gillat.

Hm?

Geisha eller Geiko? Är det lokala dialekter för samma sak eller någon sorts gradskillnad, tro?

Aterkommer.

Zenträdgårdar

Sugen?

Japan-frulle 1: Fermenterade sojabönor som bildar sega strängar när man petar lite med ätpinnarna. Rör energiskt ihop bönorna med ett rått ägg. Servera med ris.

Japan-frulle 2: Kålsallad med sojadressing. Lite rökt fisk. Röda bönor och ett par ägg.

Tokyo trendspotting

Glöm minimala mobiltelefoner. De ska vara stora, platta och fyrkantiga med glidfunktion. Då kan man kolla på teve och spela spel mycket lättare i metron.

Senaste grejen här verkar annars vara Sony's nya leksak Rolly. En mycket liten högtalare som rör sig i takt med musiken. Och blinkar. Vad har den för funktion?, frågade jag. Ingen särskild, var svaret. Den är skoj.

Japangrejer

Uppvärmda toastolar. Och toastolarna har typ fjärrkontroll med fem olika reglage. Ehum... Jag har inte vågat mig på annat än "flush".

Beställningsautomater på curryrestaurangerna. Man petar in mynten, och trycker på önskad rätt. Servering av typen juke-box.

Bugningarna. Att förlora sig i detta artighetsuttryck är lätt. Christel skriver mer om denna vetenskap här!

Kinkakuji, den gyllene paviljongen i Kyoto

Ett otippat nöje

Att gå vilse i Kyoto.

Eller att följa de mest upplysta gatorna i Osaka och se vart man hamnar: vanligtvis på en lanternupplyst bargata fylld med affärsmän som stiger in och ur de mest välpolerade taxibilar jag sett i hela mitt liv, blomsterbutiker, sakéhus och geishor.
Att sedan följa floden förbi Yodoyabashi och Osakas vackra City Hall tillbaka till hotellet. Men jag måste erkänna att vi någonstans däremellan återvände till Kantonesen. Igen. De stekta nudlarna är att dö för.

Givetvis har vi återupptagit diskussionerna om jobbet i Japan. Självklart har vi pratat om det.

Fortsättning följer.

Äta italienskt med ätpinnar

I Osaka äter man världens bästa pizza. Bättre än i Rom.
Japan upphör inte att förvåna mig.

Kyoto, Japans andra huvudstad

Vackra Kyoto svämmar över av ovärdeliga skatter och att befinna sig mitt i bland hundratals tempel, sanktuarier, trädgårdar och små slingrande bakgator fyllda med japanska restauranger och studentikosa barer är alldeles, alldeles underbart.
Det är bara Rom i hela världen som har fler världsarvsklassade platser i Kyoto, och tiden räcker inte till för att besöka en bråkdel, i synnerhet eftersom man på varje gata, i varje gränd upptäcker någonting som lockar en från den väg man tänkt sig. Men det är magin med Kyoto. Det gör att minnena blir levande, och att avresan känns brutal eftersom ett besök på denna fantastiska plats känns...oavslutad. Så man tittar längtansfyllt ut genom tågfönstret på ljusen från städerna som flimrar förbi, och man lovar sig själv att en dag återvända.

Vi förlorade oss redan i Gion, de riktigt traditionella kvarteren där det inte riktigt går att skaka av sig känslan av att befinna sig i en dekor. Gatorna är kantade av trähus med lanternor och skynken för dörrarna, pilträden är kala mot vinterhimlen och allt är väldigt vackert. På de mindre gatorna som inte är upplysta försvinner alla ljud från det Kyoto som är en modern storstad, men man hör tydligt klapprandet av de traditionellt klädda kvinnornas tunga trätofflor mot stenbeläggningen. Magiskt.

En annan stad som jag lämnade oavslutad och med en känsla av att bara ha närmat mig den var Venedig; la città magica per eccellenza. Lika magiskt, lika förtrollande. Jag gav samma löfte om att en dag återvända.

Äta kinesiskt i Osaka

I kväll har vi ätit kantonesiskt i Osaka och det var den godaste mat vi ätit sedan vi kom till Japan. Förresten kan jag upplysa om att japanska ätpinnar är kortare än de kinesiska, och inte lika tunna som de koreanska. Noterat det?
Och är det bara jag som inte tycker att plastmaten de envisas med att ställa utanför restaurangerna ser särskilt aptitlig ut? Men behändigt förstås för oss vars japanska läsförmåga är en smula begränsad.

Tokyo-Osaka

Om man ska åka tåg i Japan så finns det något som kallas JR-pass; ett kort som man under en begränsad period, i princip obehindrat, kan använda på de flesta japanska tåg, inklusive Shinkansen, eller the bullet trains. Jättebra.
En detalj bara: JR-pass kan man inte köpa i Japan.
Kan någon ge mig en vettig, logisk och resonabel förklaring till varför man inte ska kunna införskaffa ett japanskt respass man vill använda på de japanska järnvägarna, på japanska tåg, i just Japan? En vettig förklaring, inga kafkaresonemang?
Idiotiskt system.
Så ett tips är att kolla det innan man kommer till Japan. För impulsåkande av tåg kan man inte obehärskat ägna sig åt. Det är dyyyrt att åka tåg i Japan. En enkelbiljett kan gå loss på samma pris som en designerväska. Eller en veckas semester i Tunisien.

Men de japanska superexpresstågen har sina fördelar. De kommer och går som de ska; förseningarna ligger i snitt på 15 sekunder, inget SJ-tjafs: "Oj, vi blev stående i Hudiksvall en halv julafton men det kan vi inte göra något åt, det är inte vårat fel och vi vet inte varför och ärligt talat är det inte vårt problem, tack för att ni reser med SJ".

Tokyo overload

Nu har jag precis tagit ett långt bad tillsammans med Jonathan Coe och en halv flaska badskum. Strax ska vi gå ut för att äta en bit mat och dricka ett par glas vin.
Vi känner oss ganska utmattade efter en väldigt intensiv vecka. Det känns helt plötsligt för mycket av Tokyo, utan att vi har haft en chans att bearbeta och absorbera alla intryck.

Det är lätt att känna sig lite vilsen och helt översköljd av denna metropol som är alldeles fantastisk, men bara så mycket, och så intensiv. Vi höll nästan på att glömma bort att vi är här för att njuta av varandras sällskap och vara romantiska. Också. Inte bara kasta oss runt från ett ställe till ett annat med stadskartan i högsta hugg för att hinna med allt. En människa skulle förmodligen inte hinna med Tokyo under en livstid, och att försöka göra det på en vecka en galen dröm.
I eftermiddags stängde vi in oss på vårt rum för att andas lite, och för att försöka smälta alla intryck.

Men nu ska jag pudra näsan, byta ut joggingskorna mot klackar och njuta av ett gott glas vin.

Trevlig kväll!

Kagurazaka

Jag blev omedelbart förtjust i Kagurazaka, ett område som ligger nordöst om Shinjuku. Här är gatorna smalare, brantare och mer vindlande än i andra delar av staden, och kantade av traditionellt japanska hus. Att promenera i Kagurazakas hide-and-seek-alleys är att förflytta sig långt från Roppongis glastorn och Ginzas glittrande lyxbutiker och tillbringa en stund i hjärtat av Tokyo, där det gamla Edo stundtals skymtar fram.
Trots att de samuraj-hus som fanns i Kagurazaka sedan länge bytts ut mot vad som måste vara Asiens högsta koncentration av franska restauranter - en i varje gränd-, lever geishakulturen enligt rykten kvar här, och områdets tempel och vackra exteriörer gör det till ett riktigt smultronställe.

From Tokyo with love

Fredag kväll i Tokyo

Sake. Sushi. Wasabi. Sake. Kirin. Nabe. Nabe. Nabe. Sake. Sake. Kudzu. Sake.

Kampai.