Ett enda halvår

Vi tvivlade in i det sista på att vi faktiskt skulle åka till Taiwan. Vi tvivlade så till den milda grad att kvällen innan avresan hade vi fortfarande inte packat våra väskor.
Efter att ha brottats med den franska och taiwanesiska byråkratin för att få våra inresetillstånd i ett par veckors tid ville vi bara ge upp. Problemet var givetvis att jag inte har franskt medborgarskap. Och att Le bureau de representation de Taipei à Paris (Taiwan har ingen ambassad eftersom dess diplomatiska status inte är erkänd) inte godkände svenska papper, om de inte var stämplade och legaliserade av svensk ambassad och konsulat som i sin tur inte har någon befogenhet att legalisera papper som redan är legaliserade av svenska rättsväsendet. Gång på gång slog vi huvudet i väggen, och jag spenderade timmar i telefon med en madame på svenska konsulatet i Paris som bara suckade varje gång hon hörde min röst, och med en iskall monsieur vid franska utrikesministeriet som givetvis förstod problemet, men som inte kunde hjälpa.

Det var jävligt besvärligt. Och dyrt som satan blev det. 12 euro extra per papper, och dubbla priset för att taiwaneserna i Paris skulle stämpla passen på mindre än 48 timmar.

När vi satt på TGV-tåget från Montpellier mot Paris samma dag som våra flygbiljetter var bokade visste vi fortfarande inte om det skulle gå. Vi reste första klass, för att det skulle vara en speciell resa, men vi kunde inte njuta ett ögonblick. Tänk om vi inte skulle få våra visum? Tänk om våra pass inte hade kommit fram?

Men det gick, till slut. Tre kvart innan Air France flight lyfte från Charles de Gaulle, mot London för vidare transfer mot Hong Kong, fick vi våra pass och våra inresetillstånd. Tre kvart är kort tid för den som ska släpa 40 kilo hastigt hopslängd packning från TGV-hallen till gaten, checka in bagage och höra sitt namn ropas ut i högtalaren för att gaten stängs. Men det gick.

Med bultande hjärta tittade jag ut över ett regnigt Roissy när planet taxade ut. Tolv timmar senare var det Hong Kongs skyline vi såg genom flygplansfönstret. Ett par timmar därefter klev vi ut genom dörrarna på Chiang Kai Shek airport utanför Taipei. Det regnade. Med stor sannolikhet kommer det att regna också när vi åker härifrån. Taxichauffören sjöng med i den japanska popmusiken som spelades på radion, en taoistisk gud i guld och rött dinglade i backspegeln och jag och C höll varandra hårt i händerna när vi tittade ut över Taipeis glittrande, glimmande neonskyltslandskap som är hjärtknipande vackert på natten, i synnerhet när regnet rinner i floder nedför taxifönstren och asfalten är blänkande svart. Neonskyltarna ser ut att vara miljoner när de speglar sig i asfalten. Det tog andan ur mig då.

Bredvid hotellet låg ett buddisttempel och i gryningen väcktes vi av bönesång. Nästa morgon drack vi kaffe på Starbucks och tittade ut på gator som inte var våra. Där varje meter, varje dag, varje ögonblick var utmattande nytt. Och annorlunda.

Vi har snart varit här ett halvår. Och varje dag är fortfarande utmattande ny.