Hotellfrukost

På tal om kinesiska frukostar så var det inte direkt några kontinentala croissanter, skummad mjölk och cornflakes som mötte oss när vi kom ner i hotellets frukostsalong i söndags morse. Det var skålar med flera sorters alger, salta jordnötter, tofuskivor, skivad bambu och ingefära.
C gick, utan att ens fundera på sjögräs, sojabönor eller risgröt, vidare till rostbrödet och jordgubbssylten. Efter att misstänksamt ha granskat porslinsskålar med mer eller mindre oidentifierbart innehåll gav jag mig i kast med den äkta kinesiska frukosten. Jag menar, alger? Och tofu? Det är ju sådan mat som man lever hundra år med perfekta kolesterolvärden och inga rynkor om man äter. Dessutom högkvalitativa proteiner i äggen, och antioxidanter i ingefäran. Kan det bli bättre?

- Älskling, jag är säker på att det är jättehälsosamt! Och gott! Det är jag säker på?
- Sedan när blev salta jordnötter hälsosamt?, frågade C och bredde sylt och smör på sin rostmacka.

Men det var något med algerna och ingefäran som liksom fick det att vända sig i magen på mig. Inte till kaffe. Inte till frukost. Jag sköt ifrån mig min tallrik med jordnötter och ägg och gav mig på min mans rostbröd i stället.

-Låt bli mina mackor! Ät dina alger i stället.
- Jag mår illa av att äta alger på morgnarna. Kan inte du hämta ett par rostskivor till mig? Snälla? Med sylt? Och smör!
- Inte förrän du har ätit upp dina alger.

Det finns något så utomordentligt fantastiskt underbart att doppa vitt rostat bröd i morgonkaffet. Alger kan aldrig, aldrig bli samma sak. Rostbrödet uppfanns i princip för att doppas i kaffe på morgnarna. Alger gjorde inte det. I stick with my toast. Skicka smöret, tack.