En bar som kallas längtan

Alla hade rekommenderat oss att åka till Jiufen, även kallat Little Shanghai, en, enligt utsago, pittoresk by med storslagna vyer över bergen. Detta skulle vara det bästa norra Taiwan har att erbjuda och våra bekanta har talat sig varma för detta utflyktsmål.
Det tog oss kanske tre sekunder att bilda oss en egen uppfattning om Jiufen. Vi hatade det från första stund.
Vi kunde inte vänta tills bussen kom och tog oss därifrån.
Den vackra utsikten över bergen blockerades av 7-11 och en stor Starbucksskylt. Maten var bedrövlig. Den enda gatan var så full med söndagsutflyktande familjer i stadsjeep, tjocka expat-amerikaner i khakishorts, och tonårsgäng, att jag hastigt utvecklade klaustrofobiska tendenser.
Allt var fult, fult, fult. Och jag häpnas över att ingen verkar se hur fult det är. Ingen verkar tycka att man borde ha sagt nej när Starbucks velat annektera Taiwans vackra berg. Taiwaneserna älskar Starbucks. Och 7-11. Mer än livet självt.

Det bästa med Jiufen var den lilla italienska espressobar som en sjungande taiwanes med brylkräm i håret smällt upp med utsikt över bergen. Inte för att kaffet var bra, och jag anser definitivt inte att jordens berg behöver espressobarer. Men den fick mig att tänka att det här är en man som kanske aldrig har varit i Italien. Men som ändå längtar dit. Det fanns något så melankoliskt och längtansfyllt över hela hans uppenbarelse, över hela hans espressobar, faktiskt. Och jag vet hur det känns att längta. Att längta efter någonting som man inte riktigt har kunnat identifiera än. Hans ställe var en kontrast mot resten av Jiufen som bestod av souvenirbutiker med papperslanternor, jadeimitationer, blusar med maokrage i polyester som ingen kan ta för äkta siden och de obegripliga butikerna där någon erbjuder sig att skriva dit namn med kinesiska tecken mot betalning. I Jiufen säljer man ut Kina. Billigt. Därför var espressobaren så befriande i sin absoluta vägran att ge turisterna vad turisterna vill ha.

På väg från Jiufen hände någonting inom mig. Jag tittade ut på bergen, och byarna, och människorna som vi körde förbi. Och mellan fula hus och färglada tempel kände jag en stor glädje över att vara där. Och en sorts kärlek till det här landet som väcker så mycket ilska och frustration hos mig. Kanske håller vi på att vänja oss vid varandra, jag och Taiwan? Det har verkligen inte handlat om en ögonblicklig, passionerad förälskelse för mig och Taiwan. Tvärtom.

I går morse när jag kom till jobbet frågade David hur trippen till Jiufen varit.
- Jo... det var fint, sa jag, utan att nämna att Jiufen fått mig att vilja slänga mig nedför bergssidan, alternativt skära upp handlederna med en av de där fullkomligt meningslösa plaststickorna man får hos Starbucks för att röra om i kaffet med. Kanske börjar jag lägga mig till med det här typiskt taiwanesiska; att inte såra någon, eller få honom att tappa ansiktet genom att säga att deras favoritplats är noll och intet. Och fult.
- Tog ni massa fina bilder?

Jag tog en enda.