Ibland. Ibland blir jag less på grå kakelhus i sovjetstil, djupt oestetiska luftkonditioneringsapparater, kabelnätet som ett galler av elkablar över gatorna som kantas av vespor, convenientstores, och restauranger med plaststolar och teveskärmar med dålig bild. Snabbmatsställena med campingbord och rostfria kylskåp på gatan. Bananträd som vissnar under expressvägarna. Hotellen som annonserar tretimmarstaxa i neonskrift mot den grå himlen. Rivningsobjekt och buildingsites sida vid sida.
Men varje gång jag bestämmer mig för att tycka att Taiwan är provocerande fult. Oestetiskt. Varje gång det händer visar hon mig motsatsen.
Neonskyltarna som glimmar som juveler mot den regnvåta asfalten. Bilköerna på expressvägen som pärlband i natten.
Dimman i trädkronorna. Bergen, mina blå, dimhöljda berg.
Teplantagerna i Ping-Lin. Dimman över Yang Ming mountain. Stenstoderna i Yeh-Liu. Solnedgång i Dan-Shui.
Taiwan kan vara så förbannat fult. Och så vackert att det värker i bröstet.
2 kommentarer:
Fint beskrivet igen. Jag gjorde det omvända mot dig. Flyttade till Frankrike efter Taiwan. Ingenting med Frankrike, dess stolta matkultur,historia,vackra arkitektur kunde slita mig från det faktum att jag saknade Taiwan..
Egentligen var det nog inte så mycket fel på Frankrike, utan mest på Europa. Nej inte ens det..
En gång Asien alltid Asien..
Trots kulturkrocken, love nd hate, värmen,avgaserna,kineserna,smutsen osv..
Kommer ihåg att jag hatade Taiwan i början, det var ju intet av ett paradis, som det var att va turist i Thailand ,där jag hade varit före.
Så fick jag klart för mig vilken skillnad det är att bo i ett land och att besöka det.
En njutning att återuppleva det med dina ögon
Jag tror att tjusningen kanske är just dessa enorma kontraster, mellan skönhet och det som är fult, där ilska och kulturkrock blandas med skönhetsupplevelser och underbar möten...
Skicka en kommentar