Nudelmiddag

Finns det något japanskare än nudlar? Och finns det någonting som bättre kan avrunda en dag i Tokyo än en skål heta nudlar? Lovely.
Sedan har jag varit på jakt efter frukt - Tokyo är inte direkt ett outtömligt fruktparadis - ett äpple kostar mer än en trerätters middag i Taiwan. Här går melonerna på 200 kronor, och tre päron kostar ungefär hälften. Den japanska socialstyrelsen kan inte ha fem-om-dagen som riktlinje? Jag älskar japansk mat, men jag saknar verkligen frukt och grönt; det är mest ris, nudlar och fisk eller kött, men väldigt lite kostcirkelkorrekta grönsaker. Men de sägs ju tillhöra det sundaste folket i världen, så det är väl bara att lita på? ;)

The electric town, Akihabara

Unga, funkiga Akihabara är en djungel av neon när skymningen fallit. Här kan man handla ultramoderna elektronikprylar i ultraspecialiserade butiker av ultramoderna teknikspecialister, men the electric town är även en plats för Japans anime- och mangascen. Här finns butiker där samlare av olika sorters leksaksfigurer, figuriner och byggsatser får fullt utlopp för sina passioner. Det lämnade mig iskall, men min vuxne make blev förtjust i en Goldorak, ( UFOロボ グレンダイザ) årgång -86 för 12 000 yen. Mer än 100 euro för en leksak? Hutlöst, även den här kanske skulle kunna kallas vintage. Vi ligger nu i förhandlingar; Goldorak eller en stickad klänning i kashmir.

Tokyotips: Bridgestone Museum of Art

I Tokyo finns mängder av privata gallerier och konstsamlingar, och Bridgestone's Museum of Art var en pärla! Låt er inte luras av att det är en däckfabrikant som ligger bakom samlingen; den är fantastisk!
I eftermiddags steg vi in i de tjusiga lokalerna och förstummades av skatterna som fanns där, bland annat Monet, Pissaro, Picasso och Van Gogh. Bland annat. Däckfabrikanten hade tydligen näsa för konst? Det är en juvel för konstintresserade och kultursnobbar.

Jizo, de förlorade barnen

De här små figurerna fanns med på en bild från häromdagen. Jag visste inte riktigt vad de betydde, men blev så förtjust i dem. Det är svårt att låta bli att tycka om dem där de står med röda mössor och haklappar, dekorerade med blommor.
De ser så söta och lekfulla ut, men förklaringen till dem - precis som ni säkert anat - är att de symboliserar en stor förlust. De kallas Jizo och beskyddar barn som dött, och ofta missfall eller aborterade foster: Alla barn som inte kunnat begravas.
Ofta ser man dem utanför tempel men även på platser där katastrofer har skett.
Det är lätt när man befinner sig i Japan att tycka att mycket är ovanligt, och lustigt och lekfullt, men jag känner en stor respekt inför deras förmåga att i det ultramoderna-hightech-neonsamhälle de lever i, värdesätta och vårda mera själsliga dimensioner.
Ytterligare en sida av multifacetterade Tokyo...

Tokig i Tokyo

Jag är fullkomligt uppslukad av Tokyo. Förälskad, förtrollad och helcharmad av denna stad.
Men också överrumplad av dess storhet och dess skönhet, och en smula bekymrad över att inte ha tillräckligt med tid för denna gigantiska metropol (världens största stad, tror jag bestämt?). Tokyo förtjänar oändligt mycket tid och uppmärksamhet. Innan vi åkte hit hade jag en bild i huvudet av Tokyo: Shibuyas neonljusdistrikt - ni minns Lost in Translation? Där. Eller två, och den här har jag nog snott från mängder av nyhetsinslag och reklamfilmer som använt sig av en riktig japankliché: Hundratals businessklädda män och kvinnor som korsar en gata.
Men Tokyo är så mycket mer. Det finns hundratals, tusentals Tokyo att upptäcka! Och jag har bara börjat.

Idag har vi arbetat oss från det historiska Kejsarpalatset till Shibuya, via coola upbeatområdet Harajuku, Shintotemplet i Meiji-Jingu och chica shoppingområdet Omote-Sando.
Wow. I'm in love.

Ippan Sanga

Det nya året är alldeles nytt, och världen vaknar upp efter nyårsfirandet. I Japan vaknar man upp till Ippan Sanga, en av de två dagar varje år då kejsarpalatset öppnar sina grindar för vanliga dödliga, och då kejsaren med familj visar sig på balkongen tilll Kokyo; palatset.
Nu hoppas jag att ni tydligt ser hans höghet kejsaren på bilderna, jag gick igenom inte mindre än två säkerhetskontroller med kroppsvisitering och tömning av handväska för att kunna visa er detta.
I den vackra slottsparken stod Edo's gamla slott under shogunregimen och platsen vibrerar av historia och sagobokslika omgivningar.
Jag var nog mer imponerad av just omgivningen än av den kejserliga familjens vinkningar bakom det skottsäkra glaset, men kejsar Akihitos apparation var en upplevelse i sig. Alla viftar med flaggor och skriker Banzai - jag har trott hela dagen att de ropade bonzai till sin kejsare (låter lite som en förolämpning, va?), men nu har jag fått förklaringen; det heter alltså Banzai och betyder långt liv. Hoppsan. Sedan promenerade vi runt hela slottsområdet, flankerade av söndagsklädda tokyoiter och vita svanar simmandes i vallgraven. Svanarna alltså, inte de söndagsklädda tokyoiterna.
På sista bilden ser ni yours truly, vintersolsbländad och starstruck - jag menar, kejsaren! - men notera broschen.

Tokyo var kärlek vid första ögonkastet

Senso-Ji, Asakusa

Tillsammans med tusentals tokyoiter inledde vi det nya året med att besöka flera av Tokyos buddist- och Shintotempel. I Asakusa ligger Senso-Ji, ett av Tokyos äldsta och vackraste tempel, tillägnad Kannon, the goddess of Mercy. För att komma in på tempelgården passerar man åskans port, som vaktas av vindens och åskans gud. I Senso-Ji finns Japans näst högsta pagod - och Japans förmodligen största koncentration av turister och chokladdoppade bananer.
Folkmassan var överväldigande och för att ta sig fram till brunnen inne i templet för att kasta ner ett mynt krävdes groupietalanger och total avsaknad av klaustrofobiska tendenser. Jag gjorde som många andra och kastade från ett par meters håll... Det räknas säkert ändå?

Tokyotankar

Noterar: Inga vespor. Människor går eller cyklar. Bliss!

Reflekterar: Japanska har lite samma språkmelodi som finska! Det är något med de där sjunkande tonfallen... ?

Annan grej: Värmen inomhus! Uppvärmda tåg, hus och affärer (I motsats till Taiwan där man måste dra på sig dunjackan för att gå in på 7-11...)

Intryck som ordet Tokyo alltid kommer att frambringa: Nakna trädgrenar mot en krispigt blå himmel. Kråkorna som verkar vaka över sitt Edo.

Och: Vad mycket västerlänningar det är här! Man kan inte vända sig om utan att törna ihop med en skandinav, eller en amerikan. Eller om det är vi som vant oss vid att vara nästan lokalkändisar i homogena Zhong-Li?

20:17, Tokyo

Nyårsafton började med bubbelvin på planet.
I Tokyo är det mindre än fyra timmar kvar på det här året.
Här är luften krispigt kall men gatorna välkomnande och upplysta.
Och vi ska ut och göra byn.

Sayonara!

Jag lämnar er med Lord Tennyson

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Vi ses på andra sidan nyår... i Tokyo! Jag väntar med nyårsönskningar tills tisdag morgon... Om ni är vakna då?

Nästa: 東京

- Är det allt du har?, säger Christophe.
- Driver du med mig?, svarar jag.

I morgon bitti ska vi lämna nycklarna till hyresvärden. Ah, den bitterljuva frihetskänslan som infinner sig när väskorna är packade och man slår igen dörren för sista gången, innan man vänder blicken mot någonting nytt.
Tokyo heter Dong-Jing (東京) på kinesiska, vilket betyder Österns huvudstad, eller den stora staden i öster. Jag ser innerligt fram emot resan, det ska bli fantastiskt roligt.
Dessutom ser jag fram emot nya saker att skriva om. Hösten i Taiwan bestod mest av jobb, och så mycket gråskalstonad vardag på något sätt, vilket ledde till att jag nästan glömde bort att jag befann mig på en rätt spännande plats.
Så... Dags att åka österut. Watch this space!

Lampor

Strippor och låtsaspengar

De första bilarna i processionen var dekorerade med glittriga girlander, glänsande band och färglada plastblommor. På flaken sitter män med cymbaler och olika sorters slagverk och blåsinstrument. Därefter kommer den hyrda bussen, i lila och orange, med plats för alla inbjudna, släktingar och vänner. Sedan ytterligare en flakbil, med färgglatt klädda kvinnor.
Bilarna tutar och de små miniorkestrarna spelar. Det är ett himla liv. Trafik som inte ingår i följet saktar ned och viker undan.
Sedan; begravningsbilen. En svart mercedes. På huven sitter ett stort inramat foto. Genom bilens fönster ser man den svarta kistan.
Begravningar i Taiwan är mycket annorlunda de europeiska. Traditionellt så väntar man 49 dagar efter ett dödsfall, för att sörja sju dagar i veckan, under sju veckors tid. Därefter följer man den döde till graven, och ofta är det bråttom, om en fortune teller har förutspått ett speciellt klockslag för att sänka ned kistan är det otur att fastna i en bilkö.
En av de mer besynnerliga företeelserna som kan förekomma på taiwanesiska begravningar är inhyrda strippor. Jag har inte kunnat få något bra svar på varför man skulle vilja ha en strippdansös på en begravning, men någon sade att det kan göra färden till andra sidan lättare, någon sade att det handlar om att hedra den döde (som i dessa fall är en man)... Jag vet inte. För en västerlänning känns det mest chockerande, men strippor förekommer också på bröllop (jepp, bröllop, inte svensexor). Jag vet inte vad ni tycker men jag är... skeptisk. Minst sagt.

Jag vet inte alls vart den här traditionen kommer ifrån, men det vore kul att veta varför.

Längt

Ända sedan Eva skrev om leverpastej så har inte heller jag kunnat släppa tanken på det.
Jag fantiserar om ett stort flak knäckebröd med ett tjockt lager bredbar leverpastej och smörgåsgurka.

Resa

Egentligen skulle jag ha velat flyga ner till Montpellier från Paris när vi kommer tillbaka.
Anledningen är att jag älskar ögonblicket då piloten påbörjar nedstigningen mot Montpellier Méditerranée. Tusentals fjärilar fladdrar i min mage och jag vill gråta och skratta på samma gång.
Hur kan man vara så förälskad i en plats?
Först har man hela Hérault i ett lapptäcke djupt under sig, och sedan svänger planet så att det enda man ser är det turkosa medelhavet, och man bländas av le soleil du Midi, sedan kommer man närmare, och närmare, och man kan se stranden, och flamingofåglarna som rosa stråk i dammarna.
Sedan hinner man inte se så mycket mer, planet tar mark, taxar in, och man är framme.

Hemma.

Lycklig ägare till mitt livs första brosch

Jag har fått världens vackraste brosch - jo, brosch- i present av Costello, min mans chef. Jag misstänker att Fru C, blomsterarrangemangsmästarinnan (nu kom jag osökt att tänka på en ordlek vi lekte som barn, som gick ut på att komma på det längsta ordet) har haft ett finger med i spelet. Det är en pion i tunt, tunt, porslin med glittrande stenar i den silvriga infattningen. Den är så fin att jag helt plötsligt inte har några som helst svårigheter att se mig som en broschbärande person. Tillsammans med mina mysiga mohairsjalar blir den kanon i det sydfranska februarivädret. Très bourgeois bohème .

Broschen var dessutom så vackert inslagen att det skar i hjärtat att öppna paketet. Ett så vackert paket skulle vara en glädje att öppna även om det var tomt, om jag vågar säga så med risk för att låta förbannat ytlig. Men ni fattar vad jag menar. Det är ett uttryck som är applicerbart endast på presenter och inte på andra företeelser i vardagen, ex. medmänniskor.

Dessutom (Vi får, och ger, så många presenter nu innan vi åker. Taiwan är ett land där gåvor har en stor roll.) fick vi något som kan vara en askkopp i blå kristall med två små pussande fåglar på kanten, och som fick mig att tänka på farmor Rut. Som ju inte var någon rökare, det var mer det där med kristallen och fåglarna.

Svårt på kinesiska:

Att förklara för banktjänstemannen vilka exakta transaktioner man vill göra.

Att diskutera med tandläkaren om eventuella justeringar av nattlig bettskena.

Ingenstans i mina kinesiskaböcker finns detta. Däremot kan jag säga "finns här någon som pratar engelska?".

Grönt te

Det gröna teet måste vara den ultimata drycken. Fullpackat med antioxidanter, C-vitamin och en stor dos oumbärligt koffein. Påstått effektiv mot cancer, kardiovaskulära sjukdomar, kolesterol och infektioner.
Här i Taiwan dricker jag mer grönt te än vatten, och stjälper säkert i mig en liter om dagen.
Men i Asien används det gröna teet till mycket mer än bordsdryck; man hittar grönt te i krämer, mediciner, kakor, tårtor (okej, ta det lugnt med kolesterolet ändå) och maträtter.

Hemligheten bakom denna mirakeldryck sägs vara något som kallas catechin polyphenol, som har en mängd hälsoeffekter. Grönt te, oolongte och svarta téer kommer från samma växt, men för att framställa det gröna téet ångar man tebladen vilket gör att catechin polyphenolerna inte förstörs.
Det är ju svårt att bedöma sådana här grejer utifrån att egentligen inte ha några belägg alls. Men jag garderar mig med ett par koppar grönt te, lite rödvin, och ett par chokladbitar. Då kan man ju inte vara helt fel ute?

Konnichiwa!

Jag äter upp resterna av mandeltårtan och pluggar japanska artighetsfraser. Är rädd för att bli tagen för en fullkomlig drummel utan hyfs och fason därborta.
I kväll ska vi titta på Memoirs of a geisha för att komma i japanstämning.

Sayonara.

Aaron

F har ju fått en bebis. Och jag vet inte om det är det faktum att hon är min tvillingsyster som gör att jag känner mig lite rörd när jag tänker på det, eller om det har med åldern och avståndet oss emellan att göra.
Men allt detta har ändå känts ganska abstrakt och irréellt på något vis. När jag kramade om F innan jag satte mig på tåget, och innan jag åkte till Taiwan så var hon min vanliga, ogravida avbild.
När jag får se henne nästa gång är hon mamma till en liten bebis.
Surrealistiskt.
Och bebisen i fråga har varit någonting ganska abstrakt för mig. Ända tills igår. Jag pratade i telefon med F om allt möjligt - hårfärg, svärmödrar, jobb och rea - dock inget bebissnack, vilket förvånade mig, eftersom alla nyblivna mammor sveps in i en klichébild av tappert trötta kvinnor med någonting vist i sina blåcirklade ögon. Som enbart pratar om kräk, blöjor och navelsträngar. Antingen har min smarta syrra undgått metamorfosen till den sortens mamma. Eller om hon medvetet undanhåller mig den delen av sig själv.
Men när vi pratade så hörde jag Aaron i bakgrunden. Som en liten fågel som kvittrade. Joller, kallas det visst. Och jag blev alldeles tyst.
- Vill du prata med honom?, sade F.
- Ja, sade jag.
Men jag kunde inte säga någonting annat än "Hej Aaron", med en röst som blev alldeles varm och tårfylld (nu tror han väl att han har världens mest gråtmilda moster), och en våg av ömhet svämmade över mig. En våg som hade sitt ursprung någonstans i mitt bröst.
Min systerson gav upp ett bebisskrik.
Här någonstans blev den här lilla människan konkret och alldeles verklig.
- En bebis!, sade jag till F.
- Ja, sade hon. En bebis.

Hur som helst, Aaron, om din mamma låter dig läsa det här: Jag längtar efter att få träffa dig. Jag kommer snart. Så får du se hur din mamma såg ut innan hon blev gravid.

P.S F; jag skojar bara. D.S

Le french touch

Det enda jag behöver kunna säga på japanska är Watashi wa french desu.
Det kommer att garantera mig ett varmt mottagande i Tokyo, eftersom japanerna är minst lika galna som taiwaneserna i allt som har minsta beröring med fransk kultur.

Här i Taiwan är det så att när jag säger att wo shi reidianren - jag är svensk- så möts det med ganska likgiltiga leenden. Någon artig kommentar om Volvo eller Ikea möjligtvis. Okej. Intressant. Gäsp.
När C sedan säger att han minsann är faguoren så blixtrar det till. Det går en imponerad susning genom vilket sällskap som helst. En andäktig tystnad infaller.
La douce France, med allt det innebär, är hett i Asien.
Frankrike - Flänch på chingrish - är Chanel, Vuitton, Champagne, Alain Ducasse och Eiffeltornet. Frankrike är utsökta bakverk och haute cuisine, l'art de vivre , Lacosteskor, och impressionismens ursprung.
Ingvar Kamprad, je suis desolée, DIY-hyllor och resårmadrasser kan inte matcha detta.

Denna besatthet och passion för Frankrike (och vem kan klandra någon för den?) gör att jag sedan en tid tillbaka presenterar mig som reidianren. Keshi wode xiansheng shi faguoren. Svenska. Men min man är från Frankrike.
Då får jag också lite gratis stjärnglans och glamour.

Hjältedåd på hjältedåd

Ah, äntligen. Julmaten uppdukad, ljusen tända. Bara vinet som saknas. Men vi hade inte räknat med en oresonlig plastkork som är kolamjuk och i vilken korkskruven inte får tag. Efter hård kamp och en del svordomar tar C flaskan, går ut på balkongen och slår av halsen mot balkongräcket. Utan att spilla en droppe.
Jag är djupt imponerad.

Julen

Vi har bara ett par nycklar till lägenheten. Detta av ren och pur lathet eftersom det har tagit emot att gå och kopiera dem. Eller att någonting alltid kommit emellan.
Så i går när C kom hem från jobbet för att äntligen sätta sig i soffan med ett glas kylt vitt och slappna av, så slänger jag i vanlig ordning ner nycklarna från balkongen så att han ska ta sig in i huset.
Men nycklarna, istället för att falla ner i hans öppna händer, studsar på hans öppna paraply. Och det är i slow motion jag ser dem, med paraplyet som språngbräda, falla ner på avloppsbrunnen. I ett fragment av ett ögonblick stannar de till på gallret, innan de trillar ner i kloakerna.
Jag dör. Det är så oemotståndligt, särskilt en julafton. Vårt enda par nycklar, förlupna i det taiwanesiska avloppssystemet.
Sedan ägnar C en god stund av julaftonseftermiddagen åt att, med hjälp av en nedmonterad galge, en magnet och en rulle eltejp, fiska efter nycklarna som faktiskt glimmar där nere i djupet.
Jag kommer med uppmuntrande tillrop från min utkikspunkt på balkongen, och vinkar leende till grannarna som nyfiket kommer ut och agerar publik till asfaltspimplandet. I bästa fall tror de att det rör sig om en obskyr europeisk jultradition (Cheri, du kan aldrig ana var jag gömt din julklapp!).
I sämsta fall får de bekräftat att de är lite underliga, det unga paret på nummer 56.

Taiwanesisk hot-pot

I Taiwan älskar man sin hot-pot. Och i Taiwan älskar man konceptet ät så mycket du orkar.
Den här lunchen var en kombination, i lite lyxig version eftersom vi åt på en restaurant som specialiserat sig på skaldjur och fisk av alla slag: Krabba, räkor och lax - j'adooooooore - och ostron och märkliga snäckdjur som jag aldrig skulle komma på tanken att äta. Dessutom satte vi i oss en försvarlig mängd sashimi och tunna skivor abalone, innan vi gav oss till kast med the hot-pot. En legendarisk rätt, och konceptet med hotpot (den taiwanesiska motsvarigheten till fondue) är att man har en gryta med kokande buljong nedsänkt i bordet där man stoppar ned allt som behagar en. Under bordet finns en panel där man kontrollerar temperaturen som kan tänkas vara för hög när man inte längre ser sitt sällskap för all rök. (Det är trots allt en restaurant vi talar om, inte en ångbastu.) Sedan fiskar man upp godbitarna, doppar dem i någon trevlig röra: wasabi, soja, krossad vitlök... och äter. Så mycket man orkar.
Men det visade sig vara lättare sagt än gjort vad gällde krabbklorna. Vi enades ganska snart om att ledmotivet till krabbätande är no pain, no gain. Men det är värt besväret.