Talk to me

Värmen är kvävande, men det är fuktigheten som är besvärligast. Inte så glamour att hela tiden känna sig klibbig, svettig och blank som en pekinganka. Men jag säger bara en sak: Johnson's babypowder. Talk, alltså. Pudras ohämmat över hela kroppen. Gillar man dessutom det taiwanesiska anemiska idealet funkar det finfint i tjockare lager. Undvik svarta finklänningen efteråt.
Jag har med lavendeldoft och doftar hädanefter som en hel lavendeläng. Eller snarare som sådana där små garderobspåsar.

Presenter

Okej. Mannen i mitt liv lyckades förtränga min födelsedag, men eftersom han har lovat att gottgöra mig är han förlåten. Dessutom mutade han mig med jordgubbscheesecake och mangomousse i går kväll, och efter att ha intagit fyratusen kalorier på en kvart var mina blodsockernivåer sådana att min sårade stolthet kändes lite mindre sårad. Men icke desto mindre har jag demonstrativt, och mycket förorättat, surat tjugofyra timmar i sträck.

Men jag fick på posten:

Böcker! Jag kan inte ens beskriva hur underbart glad jag är över att ha nya olästa böcker på sängbordet.

Ahlgrens bilar och turkisk peppar. Underbart glad. (Alla exilsvenskar drömmer och fantiserar om svenskt godis.)

Svenska och franska glossiga månadstidningar. Idem.

Blusar i vit bomullsbrodyr från Kookaï. Jag har en oförklarlig faibless för vit bomulls och brodyr. Jag har en liten Jane Austen-figur inom mig. Mycket liten, men likväl skriker hon efter vit bomull, volanger och brodyr.

Gammal som gatan

Cindy har köpt en lägenhet på femtonde våningen i ett av Taipeis finare områden, omringad av breda boulevarder och utsikt över Taipei 101. Men, säger hon med lite oro i rösten, det är en väldigt gammal lägenhet. Den byggdes för tjugo år sedan.
Tjugo år sedan?, säger jag. Så gott som ny! Sedan berättar jag att vår första lägenhet i Montpellier var mer än tvåhundra år gammal, men det tror hon inte på. Tvåhundra år? Obegripligt för någon som bor i en huvudstad där det mest berömda monumentet, Chiang Kai-Shek memorial hall, invigdes 1980. By the way så är jag medveten om att monumentet har bytt namn till the Democratic Freedom hall, eller något liknande. Men det nya namnet lyckas inte fastna.

25 år och 36 månader

Grattis till oss! Det är inte roligt att fira födelsedag själv, med sin enäggstvilling på andra sidan jorden... Fotot är redan ett par år gammalt, innan F började vara gravid i sjätte månaden, och långt innan en galen taiwanesiska satte saxen i mitt hår. Okej, nu ska jag väcka C , vad gäller födelsedagar har vi en inomäktenskaplig kulturchock. Jag firar på morgonen, han på kvällen. No breakfast in bed, alltså.
Men jag har fått paket på posten. Jag känner mig mycket bortskämd. Jag älskar paket! Vem gör inte det?

Yehliu

Yehliu på Taiwans nordkust ser ut som ett månlandskap. Sandstensklipporna har formats av vind och vatten, som har skapat grottor och en del märkliga figurer, som till exempel the lovers cave och the queens head. Mycket roligt att utforska, naturen är en begåvad skulptör.
För en sol- och badtokig lämnar stränderna en del att önska, men jag hade kunnat stanna och leka i vågorna hela eftermiddagen... Vi är verkligen inte bortskämda med sådana aktiviteter här (det finns anledningar till att Ilha Formosa inte befinner sig på turistmålens topplista). Och jag gör givetvis som taiwaneserna, badar med kläderna på. På sista bilden är det jag och mitt crazy hår som slagit oss ner med en jordgubbsjuice. På andra bilden är det mannen i mitt liv på lite för långt håll... Vem mannen i khakisorts på första bilden är har jag däremot ingen som helst aning om.

Trio

My inner posse, my partners in crime och mina ständiga vapendragare. Syster, bror och jag, köldbitna i ett rimfrostigt Sundsvall. Det är alltför sällan vi lyckas befinna oss på samma plats, samtidigt! Jag saknar er.

Det är så lite man vet

Det är så lite man vet. Det var någon som brukade säga så. Med betoning på lite. Jag har glömt vem, men orden dök upp i mitt medvetande för ett par dagar sedan, och har stannat.
Det är så lite man vet. Och det är alldeles sant.

Svågerpolitik

Jag jobbar på ett äkta familjeföretag. Chefen heter Sherry och hon basar över morbror, en kusin, två söner och en sonhustru. Flagrant nepotism, alltså. Samt ett gäng utsocknes utan blodsband, däribland jag. Även Sherrys man (som är en korsning mellan Richard Gere och Dominique de Villepin, med en touch av Bruce Lee) befinner sig ständigt på plats även om jag inte lyckats lista ut vilken funktion han fyller.
Det gör konspiratorisk konversation kollegor emellan lite delikat, minst sagt. Ärligt talat så känns det som att det finns spioner överallt.

Igår hade jag en ilsken dispyt med den ena av chefens söner, Nick (som är tillförordnad boss när Sherry är i fastlandskina för att sondera terrängen för att öppna filial) vilket inte kändes helt bekvämt, eftersom jag är väl medveten om att jag inte behärskar de taiwanesiska sociala koderna. Jag vet aldrig när jag går för långt, trampar någon på tårna, eller rent av sparkar dem på akilleshälen (metaforiskt talat, alltså).

När Nick senare kom fram till mitt skrivbord trodde jag att det var för att ge mig sparken (bokstavligt talat), så jag förberedde mig på att ta min väska och storma ut, för att förekomma honom, och eftersom det alltid är bättre för ens ego att säga upp sig, än att bli uppsagd.

- Sara? Eh... Jag köpte lite friterade bläckfiskfötter och en påse bläckfiskbullar till dig och din man. I'm sure you'll like it.

Hur ska jag tolka detta? Försoningsgåva eller något sorts varningstecken? Jag tackade och tog snällt emot, utan att ens påpeka för honom att bläckfiskar har armar, inte fötter.

Vädret

08.37: 36° C och molnigt.

It's the airconditioning, stupid.

Vi vågar inte berätta för folk att vi inte använder vår luftkonditionering, vi blir nämligen a) förkylda b) ansiktsförlamade c) uttorkade av det. Men att inte delta i nationalsporten luftkonditionering ses som helt galet, så vi säger ingenting.
Vi var ute och åt häromkvällen, och det skulle ha varit jättetrevligt om det inte vore för att luftkonditioneringen var inställd på max 15°. Efter tjugo minuter frös jag så jag skakade, sedan var det en chock att komma ut på gatan i fyrtio graders värme. Men det är inga problem på Taiwan! Vet ni vad tricket är? Man parkerar stadsjeepen alldeles framför porten, så att det bara är att hoppa in (Jag orkar inte ge mig in i några ekologiska resonemang för närvarande. Jag blir för uppgiven).

Dessutom bör man ha minst en, gärna två eller tre, luftavfuktare i varje rum. Jag har ingen aning om vad en luftavfuktare är, eller hur de ser ut, men jag vet att C:s kollega Tom, som bor i en tvåa, har fem stycken, strategiskt utplacerade.
Elen är dyr i Taiwan, och jag vågar inte ens tänka på Toms elräkningar.
Jag är inte heller förvånad över att halva befolkningen verkar vara kroniskt förkylda, har nackspärr, eller tycker att det är okej att ha med sig lilla täckjackan till jobbet mitt i sommaren. Men att skippa AC:n? Det dummaste de har hört.

Bitch.

Jag har nog inte gråtit efter ett frisörbesök sedan jag var elva, men igår var jag otröstlig.
Hur är det ställt med en människa som tycker sig behöva tunna ur ett skandinaviskt hår tills allt som är kvar är några ledsna testar kring öronen? Jag hade en bild med mig och frisörskan nickade och log, sedan klippte hon något helt annat medan jag bläddrade i veckotidningar och hade uppmärksamheten på annat håll.
Hon måste ha gjort det med flit. Bitch.
Jag ser inte alls ut som bilden jag hade med mig. Jag ser ut som Jane Fonda gjorde 1985. Eller Tomas Brolin 1994.
Fan. Jag sätter aldrig mer en fot på en hårsalong i det här landet. Jag frisörstrejkar.
Eller så får jag flyga hit min frisör från Montpellier. Men frågan är om hon kan reparera skadorna.

The sky's the limit

Burj Dubai

Taipei 101

Eiffeltornet

Jaha. Nu kan Taipei inte längre skryta med att erbjuda lyxshopping i världens högsta torn. 508 meter räckte inte långt, och Taipei 101 som invigdes för bara ett par år sedan är slaget av Burj Dubai, i Dubais oljeemirat, som mäter 512,1 meter och ha mer än 140 våningar. Taipei 101 har bara 101 våningar, men med svindlande respektingivande takhöjd.
Burj Dubai ska stå färdigt nästa år, men trots sin imponerande höjd kommer det snart vara ombyggt av The Freedom Tower, på New Yorks Ground Zero. Men mandelgröna, skimrande bambustjälken 101 är vackrare än vad Burj Dubai verkar vara. En gång var La tour Eiffel i Paris högst. Men det är länge sedan. En av mina elever undrade om man kunde köpa lägenhet i Eiffeltornet. Nix lille vän, sade jag. Inga lägenheter, inga gallerior i stålskelettet Eiffeltornet.
Men är det bara jag, eller ser det inte lite märkligt när en stads skyline blir så väldigt ojämn? Som en EKG-utskrift som visar en hjärtattack. Inget normaltillstånd.

Lugn lördag

Eftermiddag... Brunch på café. Sedan en sväng till kliniken för akupunktur. Jag var tvungen att sätta mig ner när läkaren stack nålar i C, i händerna, nacken och fulla ansiktet, eftersom jag tyckte att det var så otäckt, men då tillhör jag den sortens människor som måste ligga på en brits, hålla sköterskan i handen och psykoprofylaxa om jag ska ta blodprov. Jag är definitivt inget stöd för närstående under behandling.
Akupunkturnålarna är långa och sticks in långt och det ser ganska otrevligt ut men det verkar ge resultat. C kan höja ögonbrynet och nästan stänga ögat nu, och jag är helt konverterad till österländsk medicin. Läkaren berättade att han behandlat ett par tonårskillar för samma åkomma. De hade drabbats av total facialparalysi efter att ha spelat dataspel fyra dygn i sträck utan att sova en blund. Så stressad måste kroppen vara för att kortslutas och vägra använda ansiktsmusklerna. Och C börjar inse att han kanske jobbat lite mycket. Kväll... mer lugn och ro. Middag hos favoritkoreanen, sedan färsk papaya och mango hemma. Härligt! Och det bästa är att helgen inte är slut än.

Pets and vespas

Sista skriket

Det spelar tydligen ingen roll var man befinner sig i världen. Ingen kommer undan universums fulaste sko: Foppatofflan, som är på var mans fot även i Taiwan.

Hellre går jag barfota.

Min mest modemedvetna kollega traskade in på jobbet i ett par solgula croc's till vitt spetslinne häromdagen och inför mina skeptiska blickar sade hon "they're very convenient". Jag antar att det är det snällaste man kan säga om ett par croc's.

Convenient är för övrigt ett av taiwanesernas favoritord. Convenient är bra.

På väg

Ur Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten:

På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som tillhör någon annan.

Jag tror att det är så. Jag tror att en dag ska jag ställa ner mina väskor på den där solupplysta perrongen som jag drömmer om, tåget ska glida iväg, och jag ska stanna kvar. Och känna att här är min plats.

Det finns en plats för varje människa. Men min plats är inte här. Kemin saknas. Passionen, kärleken till ett land, en stad. Kanske är det en undermedveten längtan till min plats som drivit mig ända hit?
Men här var inte platsen. Jag är redan på väg. Igen.

Pas d'atelier

Maken får alltid något undflyende och oförstående i blicken när jag använder mig av alltid lika användbara svenska talesätt som jag helt sonika översätter till franska, exempelvis Beaucoup de paroles et pas d'atelier (mycket snack och ingen verkstad), eller Le porc bouilli est maintenant cuit à la poèle (nu är det kokta fläsket stekt).

När jag i morse reste mig från frukostbordet med orden "här blir inga barn gjorda" såg han mer än vanligt frågande ut och stannade liksom upp med mackan en bit från munnen innan han bad mig att använda det uttrycket sparsamt i Frankrike. Kan möjligtvis tolkas som en invit.

Inte en droppe regn så långt ögat kan nå

Varje morgon går jag ut på balkongen och blickar bort mot bergen i horisonten. Ser jag dem klart och tydligt kommer det inte att regna. Är de höljda i dis och dimma blir det nog regn.
För drygt en månad sedan var det enda folk pratade om regnsäsongen. We're approaching the rainseason. Sade man allvarligt till utlänningar som skulle förstå att det skulle innebära oupphörligt, oavbrutet syndafallsregn i minst tre månader. Ni tycker att det regnar mycket nu sade man i april, då det regnade i princip varje dag. Vänta bara till i juli.

Ja, jag väntar. Det skulle sitta fint med en skur i den här hettan. Men jag signalerar att det inte har fallit en droppe regn den senaste månaden. Vad regnsäsonger beträffar är Taiwan slaget av vilken svensk sommarmånad som helst.

Under en månads tid har jag kunnat se Taiwans blåa berg skarpt avteckna sig horisonten. De tre första månaderna i Taiwan såg vi dem aldrig, förutom när de lystes upp av häftiga blixtar.

Nu pratas det om tyfonsäsongen. Be careful. We're approaching the typhoonseason. Jag riskerar att bli besviken.

La cucharacha

Vi kom hem sent efter en romantisk middag på vår favoritrestaurang, god mat, världens sötaste servitör och classic lovesongs i bakgrunden, som jag till C:s stora fasa glatt sjungit med i (ni vet, lady in red och endless love och sådana trevliga dängor).
Vi sätter nycklarna i låset, öppnar dörren och inser att vi har besök.
Av världens största kackerlacka.
På vårat vita stengolv syns minsta brödsmula, och då förstår ni vilket statement en sju centimeter lång kackerlacka utgör. Den ser ut som en gigantisk dadel med ben och antenner.
Vi blir stående en bra stund och bara tittar.
- Putain, är det enda jag får ur mig. Puuuutaaaainn.
Vi inser att varelsen som sitter, (eller står, eller ligger, svårt att avgöra) alldeles stilla, även har fått syn på oss. Om vi rör oss det allra minsta, viftar den ilsket med antennerna åt vårt håll. Så vi rör oss inte. Viskande försöker vi lägga upp en handlingsplan.
Vad gäller praktisk krigsföring är C mer inne på fysisk närkamp med lämpligt tillhygge, och jag är en förespråkare för kemiska vapen, i detta fallet nagellacksbortagningsmedel. Kackerlackor är inte lätta att ta kål på, men efter att jag drogat honom med aceton går han så pass sakta att C kan klämma till honom.
Hjälp. Vilken kväll.
Nu är det obligatorisk inspektion varje kväll innan sängdags, och alla fönster, dörrar och avlopp stängs igen och barrikaderas på vår kvällsrond.

Needle and the damage done

- Hur gick det hos akupunktören, älskling?
- Sådär. Inte så bra.
- Inte så bra?
- Jag svimmade. Han satte nålar i ansiktet på mig. Jag började svettas massor, och så svimmade jag.
- Okej. Men du känner dig bättre nu då? Efter behandlingen?
- Nej. Sämre, tror jag.

Vi får se om akupunkturens effekter visar sig senare. Eller inte. Det var hur som helst första gången akupunktören såg en av sina patienter dråsa ihop på golvet.

Och på jobbet går det också bra

Jag bad mina elever att skriva en text med titeln My friends.
Lucys började: "Jag har tolv bästa vänner. De heter Mandy, Nicole, Cherry, Winnie, Mina, Tina, Susy, Lily, Judy, Sally, Patti and Anna. Mandy är sötast, Nicole snällast. Jag gillar mina vänner. "

Jack hade skrivit med sin prydliga handstil: "Jag har inga vänner. Jag har inga klasskamrater. Jag har inga vänner på cramschool heller. "

Han hade tagit fasta på ordet kamrat i klasskamrat, och ansåg sig inte ha några.

Mitt hjärta gick i tusen bitar.

Och vad kunde jag säga? Att det ordnar sig? Jack, det ordnar sig. Vänta tio år, eller femton, så kommer du se att allt har ordnat sig. Och du kommer att inse att kvalitet betyder allt, och kvantitet inget.
Men tio år är en hel livstid för en liten kille som med korslagda armar försöker bita ihop om sin smärta. En kille som vägrade se sin dumma fröken, och hennes dumma skrivövningar, i ögonen.
Du har rätt, Jack. En dum jävla skitövning. Jag gör aldrig om den.

Middag bland vänner

Paris, je t'aime

Den här tiden för ett år sedan var vi i Paris.
Vackra Paris, staden jag aldrig tröttnar på. Vi kan promenera i timmar längs gatorna, men vi undviker les Champs, och Rue de Rivoli. För mycket folk. För mycket shopping.
Mitt Paris är Saint- Germains-des- Près och le quartier latin. Rue Mouffetard. Jardins de Luxembourg. Paris som andas konst och skönhet. Paris vansinnesdyra caféer och otrevliga kypare. Paris när det är som mest Paris. Nyaste etnomuséet Quai Branly är ett intressant inslag i stadsbilden, men det kan aldrig konkurrera med Centre Pompidou-Beaubourg.
Summering: För ett år sedan kultursnobbade vi i Paris. Idag har jag ägnat mig åt att torka svett ur pannan och fönstershoppa kattungar (djuraffärer är legio i Taiwan, because pets are cute och jag kan inte nog understryka viktigheten av cuteness) i Jhong-Li. Ska finnas ett Coca-Cola museum i Taoyuan, men det vete tusan om det slår en museihelg i Paris?

Imelda, Askungens syster och jag

I går handlade jag nya skor. Mjuka guldballerinaskor med rutigt foder. Jättepraktiska, som jag alltid säger när jag handlar skor. Jag vet inte riktigt hur många skor jag äger. Jag hade med mig åtta par till Taiwan. Och när jag räknar räknar jag inte joggingskor eller träningsditon. Och ända lyckas jag komma på anledningar till varför jag bara måste ha ett par till. Eller två.
Jag har en liten Imelda Marcos inom mig.
Min toppnotering vad gäller skoshopping var i Montpellier i somras. C var tio minuter försenad till vår rendez-vous, som lämpligt nog var placerad utanför André. Vad ska jag säga? Det var rea. De turkosa med glittriga broderier var oemotståndliga. Bruna mockapumps kan man ha till allt. Lädersandaler är en investering. Och jag kunde inte bestämma mig. Klev ut på gatan med fem par nya skor. Sedan skyller jag på C, som var sen.
Nu när jag ändå bekänner mina synder kan jag även meddela att jag köper skor även om de inte finns i min storlek. Jag intalar mig själv att jag kommer att gå in dem. Skor töjer sig alltid lite, gör de inte? Skam den som ger sig. Mina ljusa skinnstövlar i storlek trettiofem och en halv passade utmärkt efter en vinters envist, smärtsamt promenerande. Jag kan i och för sig inte ha strumpor i dem, vilket är ett problem på vintern, och jag behöver hjälp för att ta av dem, men jo, absolut, det är precis min storlek.
Vad kan jag säga? Det var sista paret.
En annan grej. Jag har skor jag aldrig använt. De glittriga remsandalerna med decimeterklackar som jag tyckte verkade så användbara när jag köpte dem ligger fortfarande i sin kartong och väntar på sin jungfruresa. Men det blir tillfälle att använda dem. Måste bara bjudas in till lämpligt arrangemang först. Cocktailparty, någon?

Terra firma

Det är så lätt att ljuga för sig själv. Och så svårt att ljuga för någon annan.
Jag inser givetvis nu, med lite perspektiv, att jag var nära att göra mig själv sjuk igen i somras. Jag var farligt nära kanten, om jag nu inte redan gått över den. Utan att märka det själv. Men ni märkte.
Men för ingenting i världen vill jag hamna där jag var för några år sedan.
Aldrig.
Jag levde inte då. Inte som nu. Och jag önskar att alltid leva som nu. Med bultande hjärta och varma händer. Nära till skratt och nära till gråt.
Men när marken skälver under mina fötter och allt är osäkerhet blir jag som förblindad. Jag kunde aldrig hantera min egen rädsla. Kan inte. Men då var jag rädd för livet. Jag vaknade på morgnarna, förlamad av rädsla över att livet tedde sig så svårt.

Vissa människor har förmågan att dra sig upp ur jordskred. Jag tror att jag kan. Gjorde jag inte det en gång?

Det här är egentligen ingenting att skriva hem om, en reflektion om livet bara. Som är svårt och underbart.

Fredag

Ny dag, ny doktor. Dagens skutt framåt gjorde vi när vi fick flytta fram från plats hundra till plats två på väntlistan till neurologen. Vi har kontakter, helt klart.
Efter att ha knäppt i fingrarna på bägge sidor av C:s ansikte ställde läkaren diagnosen inflammation i sjunde kraniumnerven. Det är den sjätte diagnosen vi fått (pick the one who suits you, diagnoser à la carte) nu väntar vi bara på botemedlet.

Dessutom kom Gina hem från europaresan ("you won't believe how cold it is in France! I wore my jacket the whole time!") med belgisk choklad till mig. Den är slut, men det var fantastiskt så länge det varade.

Toftbyn, Dalarna. Januari

Pappa säger: Kanske behöver ni ändå en time-out. Varför inte komma hit till ett ljuvligt Toftbyn, prata med hästar och kor, ta långa promenader med en border-collie på dagarna.

Paradiset. Den svarta punkten i mitten av fotot är den utlovade bordercollien.

Dagens fynd

Två t-shirtar från Armani för 300 NT dollars, dela med 40 så får ni priset i euro. Kap. Givetvis misstänkte jag att det var plagiat och kontrafej men de ser äkta ut, från sömmarna till etiketten från Macy's som sitter kvar.

Men det är alltid en chock att köpa italienska kläder. Jag som är en spetig 34:a i Sverige är en normal 36:a i Frankrike och en (hjälp, håll in magen) trind 40:a enligt det italienska storlekssystemet.

Och i skor är jag väl en 37:a i Sverige, en 6:a i Frankrike och en 23:a och en halva i Taiwan. Sånt här borde man ju ha uppskrivet i passet?

Den botaniska trädgården i Taipei. Mars.

Någon tänker på mig

Jag har världens bästa mamma som helt utan vidare skickar paket till sin utlokaliserade dotter i Taiwan. Vad underbart det är med riktig post, riktiga konkreta brev, och tjocka vadderade kuvert att slita upp! I synnerhet om de innehåller Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère, och Eldkvarns Svartblogg.
Så att jag inte glömmer svenskan... Glömmer den gör jag inte, men jag saknar att prata, och läsa på svenska. Det är bara njutning.

Feeling hot hot hot

Fy fan vad varmt. Hett och fuktigt. Och jag blir tokig av att gå ute pa gatorna i fyrtio graders värme, och varje gång man kommer in i vilken byggnad som helst har de ställt airconditioningen på femton grader. Min kropp är inte gjord för dessa värmeskillnader.
Men sommaren innebär tydligen mycket högre elpriser vilket gör att vettiga människor försöker lugna sig med luftkonditoneringen, vilket annars är en besatthet hos taiwaneserna.
På jobbet har de ställt fläktar vid alla skrivbord, vilket gör att det är fullkomligt omöjligt att jobba eftersom papper flyger åt alla håll så fort fläkten vänder sig mot dem, och håret fastnar i läppglansen och allt det där.
Jag blir tokig. Och jag drömmer om hav. Och en strand. Eller en sjö. Eller en bäck. Eller en trädgård med vattenspridare. Whatever.
Men trots att vi inte kan vara långt från the Pacific Ocean så har jag ta mig fan inte sett den en enda gång. Och semester... verkar inte som ordet existerar i det taiwanesiska språkförrådet. Jag frågade Jenny om det en gång; när taiwaneserna har semester? Och hon säger "varje helg!. Nästan". Oh. Nice. Poor bastards.

Lyssna på det här: Fem veckors betald semester. Wow. Wow. Jag önskar. Det hade jag förr i tiden. Inte här. Poor bastard.

Deux ans déjà

Parce que je ne peux pas dormir sans toi. Parce que je ne peux pas vivre sans toi. Parce que deux ans ne pourrais jamais être assez. Parce que l'eternité n'est pas assez avec toi.
Parce que avec toi, le meilleur est encore plus beau. Parce que avec toi le pire n'existe pas.
Tout comme la première fois. Bon anniversaire à nous.

Söndag kväll

C framför Federer-Nadal och Wimbledonfinalen, och jag framför datorn.
Idag har nog varit hetaste dagen; vi har inte gjort mycket annat än druckit litervis med vattenmelonjuice och isté. Efter en lång och mysig siesta (med sjuklingar i familjen måste man vila) gick vi ner på baren Shell Beach och beställde världens största glass till middag, det är för varmt att äta riktig mat. Det är för varmt för det mesta, faktiskt. Resten av kvällen ska jag tillbringa i sängen med John Le Carré. Jag är hjälplöst fast i the constant gardener. Wimbledon eller inte Wimbledon. Nadal eller inte.

Mid Steven

Läser i franska le Nouvel Obs att forskare vid ett svenskt universitet har tagit patent på ett papper som kommer att revolutionera reklamvärlden eftersom det är ett talking paper, vilket låter synnerligen obehagligt, men det roliga var universitets namn. Forskare vid Mid Steven University. Mid Steven! Jag dör!
Det ska givetvis vara Mid Sweden University; lärosätet med världens sämsta namn. Mid Steven är roligare.
Ska omgående ändra i min meritförteckning.

Chips

I går kväll gjorde jag någonting jag inte har gjort på flera år. Jag låg framför teven och åt en hel påse chips. Själv.
C trodde att han hallucinerade eftersom jag vanligtvis är en sån där skojig tjej som tycker att morotsstavar doppade i naturell yoghurt är en hit som filmsnack. Måste vara stressen.
Oh, till chipsen; film med Daniel Auteuil. Frankrikes De Niro.

I Vatikanens arkiv

Läser en spännande intervju med kardinal Jean-Louis Tauran i Paris Match. Intervjuer med kardinaler finns vanligtvis inte högst upp på min lista, men den här fromme mannen råkar dessutom vara bibliotekarie. I Vatikanens bibliotek biblioteca apostolica vaticana.
Där finns 1,6 millioner böcker och skrifter - bland dem äldsta verk av Virgilius, Homeros och Cicéron, Gutenbergs bibel, och Codex B från 400-talet. Dessutom brevkorrespondens till och från Vatikanen. Här finns brev från Voltaire och Napoleon, Galileo och Michelangelo samt resuméer av konversationer mellan påvar och politiker; exempelvis Gorbatchev och Bush.
Wow. Jag skulle inte kunna tänka mig ett bättre ställe att jobba på om jag var bibliotekarie. Inte Cardinal Tauran heller:
" Efter att i många år ha arbetat sida vid sida med politiker är jag lycklig över att möta des intellectuels". Slut citat.

Att känna rätt folk

Vi var på ett nytt sjukhus idag, med långa ringlande köer, som vi gled förbi utan att ta nummerlapp. Jag försökte få C att inte se alltför ung och frisk ut eftersom jag skämdes lite över att vi var vip-patienter och slapp väntrum.
I går verkade det som att stjärnneurologen överhuvudtaget inte hade någon som helst tid för appointments, i alla fall inte på den här sidan nyår. Men, hoppsan, ett litet telefonsamtal från Costello till sjukhusdirektören, och det gick bra att komma på en gång.

Sedan undersökte han C samtidigt som han pratade med sin älskarinna (det är min tolkning och teori, inget jag har några belägg för) i mobilen. Det här tyckte jag var ganska chockerande. Minst sagt.
På alla sjukhus jag tidigare besökt är det uttryckligen förbjudet att använda mobiltelefoner.
Annars är läkarna klädda som ordinära läkare i och läkarsekreterarna i fula pastellfärgade pyjamas.

Fixing Chris

C kan inte blinka, inte äta, inte prata. Och hans chef är irriterad eftersom han räknat med att C skulle vara frontfigur i morgon när ett teve-team kommer för att göra reportage om forskningscentret. Costello ringde nyss och ville skicka iväg honom till en kinesisk handpåläggare så att han skulle kunna stå framför kameran i morgon och se ut mer som sig själv än som Stephen Hawkins. Jag säger nej. Det är sängliggande som gäller.

Många tipsar om akupunktur. Stella rekommenderade taiwanesisk rissoppa (men det är nog mer comfortfood än mirakelkur). Radium har bokat tid hos en renommerad neurolog och min svärmor har gett C:s foto och exakta tidpunkt för födelse till sin slaktare som även har healingförmågor. På distans, jojomen. (Som en liten utsvävning kan jag tycka att det är en delikat kombination; att vara slaktare och healer på samma gång. Dessutom odlar Monsieur Michel Frankrikes bästa haricots verts, och tar hand om övergivna kaniner och kattungar.)

Anyway. Jag förlitar mig på sjukvården. Jag vet numer att vi genom C:s jobb täcks av Taiwans utmärkta hälsoförsäkring som dessutom, som Perry påpekade, är billig. För ett besök på akuten med undersökning och mediciner inkluderat fick vi hosta upp drygt 600 NT dollars, vilket väl är en 120 kronor eller så. Jämfört med de 3000 kronor jag fick betala hos läkaren i Sverige för att vägas, mätas, kissa i en mugg och ta blodprov till min visumansökan är det nästan gratis.

Dessutom är sjukhuset i Taoyuen utrustat med rulltrappor, en tjusig coffeshop med espressomaskin, mörka träpaneler och en välsorterad bokhandel. Och 7-eleven.

Emergency room

Vi har tillbringat dagen på sjukhuset i Taoyuen; och det finns ingenting som gör en tröttare, eller ödmjukare, eller tacksammare för att det inte var allvarligare...
C har haft fruktansvärt ont i nacken ett par dagar, och i morse vaknade han och var helt förlamad i ansiktet och hade fruktansvärt ont. Livrädd för att det skulle vara hjärnhinneinflammation sade jag att vi borde hitta en doktor. C var tuff och vill inte, men jag såg min egen oro i hans ögon. Att bli sjuk när man är långt borta är ingen hit. Här finns ingen husläkare, ingen vårdcentral eller hälsoupplysning. Inte som vi vet om i alla fall.
Vad skulle vi göra utan Cherry och Radium? De sprang från jobbet för att köra oss till sjukhuset, sedan fylla i papper, lämna upplysningar och vifta med id-kort och alien resident visa vid rätt tillfällen, och slussa vidare till akuten där de tolkade medicinalkinesiska och skällde på långsamma doktorer.
Jag var orolig, men ville inte visa det för C, men Cherry såg och höll mig hårt i handen där vi satt på gröna plaststolar bland bårar och sängar på akutmottagningen.
Det rörde sig om en elakartad virusattack, i kombination med ett immunsystem som är kört i botten på grund av för mycket jobb, för mycket stress och för lite sömn. Min man har en tendens att alltid känna att han underlevererar, även när han inte gör det, och det är en stressfaktor.
Ansiktsförlamningen kanske går över, kanske inte, var beskedet vi fick. Nu har jag bäddat ner honom och ordinerat ledighet, kärlek och vila.

Walk of pain

Fotmassagestigar kan man hitta i flera av Taipeis parker. En kort, smärtsam barfotapromenad sägs göra underverk för samtliga delar av kroppen, men ärligt talat... Fy tusan vad ont det gör när stenarna trycker mot ens stackars fotsulor. Jämfört med detta är high heels lika bekväma som Birkenstocks.

Utförsäkrad?

Jag har funderat lite på det här med försäkringar, jag står ju inte längre under svenska försäkringskassans beskydd, och innan vi åkte till Taiwan var vi tvungna att lämna tillbaka vara kort hos la securité sociale (det franska sjukförsäkringssystemet). Här i Taiwan har vi inte lyckats få några klara besked överhuvudtaget (ibland tror jag att folk oftare säger vad de tror att man vill höra än vad som faktiskt är sant) vad som händer om vi skulle behöva sjuk- eller tandvård. "Ta med er riktigt mycket cash, och passet" var ett råd jag fick, men det känns lite osäkert. C fick ett vagt besked om att han är försäkrad via sitt jobb, men om det även gäller mig vet jag faktiskt inte.
Dessutom ska jag söka arbetstillstånd nu, för att kunna jobba, men bara tanken på att ge mig in i den där byråkratidjungeln gör mig lite matt. Det känns som om jag ägnade hela vintern åt att brottas med tjänstemän på ambassader, konsulat, utrikesministerier och representationskontor. Fy fan, inte igen.

På andra sidan jorden

Chattar med Claudia i Chile. Hon klagar över hur kallt det är i Punta Arenas. Jag klagar över hur varmt det är här. Men vi har väl lyckats hitta extrema klimat bägge två. Claudias man forskar någonstans på sydpolen, därav flytten från Valparaiso till södra Chile, och jag sitter och svettas i hällregnet i subtropikerna. Och skulle inte ha något emot lite antarktisvindar. Bara lite, sådär.
Länge sedan vi sågs, men vi bestämde rendez-vous i Frankrike nästa sommar. Med sangria och flera års catching-up att ta tag i.